söndag 7 maj 2017

Mord i Risveden - Ett drama i skogsbygden

I går körde jag igenom Risveden på min färd mellan Älvängen och Borås. Det var länge sen jag åkte där, och en rolig nyhet var att man satt upp små skyltar med lokala namn på sjöar, bäckar, huljer, hålor, backar o mycket annat längs vägen.

När jag kom hem sökte jag på Risveden på tidningar.kb.se och ramlade direkt på ett intressant drama som utspelade sig i Risveden år 1896.

Texten är hämtad från "Tidning för Wenersborgs Stad och län", Måndagen den 23 November 1896:


Ett drama i skogsbygden

Långt in på det mörkade av Risveden, en half mil från närmaste bygd, hölls i torsdags ting.
Domare, nämnd och menighet hade att färdas till fots på eländiga skogsvägar, så långt dessa räckte, och sedan i båt för att nå fram till den utlysta tingsplatsen, torpet Kindsjöholme, beläget på en landtunga, kringfluten av den hästskoformade Kindsjön.

Torpet, som lyder under Kilanda säteri, har ursprunligen varit skogvaktareboställe och innehades sedan många år tillbaka af pensionerade förre skogvaktaren Erik Krisoffersson, som, sjelf 76 år gammal, bebodde detsamma jämte sin 44-åriga dotter Johanna Gustafva.
Stället hade icke haft just det allra bästa namn om sig.

Fadern och dottern lefde i oenighet med hvarandra. Gubben var på de senare åren temligen orkeslös, men hade bibehållit sinnelaget ganska oberördt af årens tyngd samt var bland annat känd som en oförbätterligt stor svärjare.

Dotter Gustafva var en i psykologiskt hänseende mera intressant personliget, som synes ha utövat en mystisk dragsningskraft på en stor del af ortens manliga befolkning, under det att qvinnorna för henne hyste känslor av svartsjuka, blandade med respekt.

Liten till växten, mörkt hår och mörka, skelande ögon, uppnäst och skrynklig i ansigtet - så beskrifves hennes utseende. Dertill inbunden och dyster till sinnet och hvarken öfverdrifvet snygg eller noga med sitt yttre - då är det väl en gåt, att Gustafvas byrålådor voro fullproppade av kärleksbref och att den ene efter den andre täflade om att bli fästman i huset.

Skogstorpets undangömda och svårtillgängliga läge hindrade icke, att friare uppträdde från när och fjärrran.

En ung man, endast 21 år gammal, som blifvit fångad i den 40-åriga qvinnans garn, kom ej med lifvet derifrån. Frisk och rask gick han en afton upp till torpet, sjuknade under natten och dog innan dagens inbrott.

Polis- och läkareundersökningen lemnade intet säkert reslutat ifråga om dödsorsaken - torpets och dess invånares rykte förbättrades icke genom händelsen.

I våras kom en ensam vandrare dit. Han var obekant på orten och kände icke vare sig gubben Kristoffersson eller Gustafva. Om sig sjelf upplyste han endast, att han hette Ernst och skulle vara från Göteborg. Efter fyra dagars vistelse i torpet var han Gustafvas fästeman; han lemnade derpå platsen men uppehöll sig en veckas tid i närheten af Kattleberg, innan han begaf sig i väg uppåt Upland, hvarifrån han underhöll korrespondens med sin fästmö i Kindsjötorpet.

Emellertid inföll tiden för höbergningen, och en yngre man från grannsocknen Skepplanda vidtalades att hjelpa till därmed.

Hans namn var Carl Oskar Andreasson, gemenligen endast kallad Oskar. Han var känd för att i rusigt tillstånd hafva ett ytterst svårt och vildsint lynne.

Oskar kom upp till Kindsjöholm och syntes trifvas der. Så hade han yttrat till gubben Kristoffersson, att "här skulle jag vilja stanna" o.d.

Den 13 juli på e.m. arbetade Oskar med att räfsa ihop slaget hö i stänger ute på ett litet gärde ett stycke till venster om gården, under det att gubben slog gräset nere på en lycka till höger om gården. Från ingendera platsen kunde man till följd av markens beskaffenhet se fram till gårdsplanen mellan boningshuset och logen.

Gustafva var sysselsatt med att bära fram det torra höet till logen.

För att komma in på logen måste hon passera ett slags brygga av slanor, som voro lagda horisontelt från en afsats på gården till logdörren.

Från bryggan till marken derunder var något öfver 1 ½ meter högt, och under bryggan låg en större rundkullig gråsten.

Enligt Oskars och gubbens enstämmiga uppgift hade båda tillsammans med Gustafva druckit kaffe på e.m. och därefter gått ut igen till arbetet. Oskar hade dessutom af Gustafva fått ett glas konjak.
När de varit ute och arbetat omkring en half timme, hade Oskar, efter hvad han sjelf säger, gått fram till gården för att se hvad Gustafva hade för sig.

Han fick då se henne ligga under logbryggan med hufvudet mot stenen och höbördan öfver sig, sanslös och blodig i hufvudet.

Oskar försökte lyfta upp henne, men lade henne åter ned, då hon efter ett oartikulerat ljud och en svag rörelse med ena handen gaf upp andan.

Han sprang nu efter fadern, som genast kom upp till dotterns lik, som de båda männen inburo i ett rum i huset.

Det tog någon tid, innan en qvinna från ett granntorp hann anlända för att taga hand om liket, och det tog ännu längre tid för att få bud till ortens kronolänsman.

Dödsfallet, som af såväl Oskar som Kristoffersson omtalades såsom orsakadt genom Gustafvas fall från bryggan mot stenen derunder, anmäldes för kronolänsman Lundgren på Billingsdal först dagen derpå.

Länsman Lundgren begaf sig genast till Kindsjöholm och fick der höra samma berättelse om förloppet, som Oskar och gubben afgifvit förut.

Men en enda blick på liket och platsen, der det fans, var nog för den erfarne polismannen för att se, att så hade det icke tillgått vid Gustafvas död, som Oskar och gubben berättat.

Å likets hufvud fanns ett krossår vid venstra tidningen, som kunde ha åstadkommits genom ett fall från bryggan mot stenen. Men dessutom funnos i hufvudet fem andra sårnader, delvis med skarpa kanter.

Den fortsatta undersökningen gaf vid handen, att den hufvudduk, som Gustafva haft på sig, var söndertrasad och på ett ställe genomskuren med något skarpt verktyg, och slutligen uttalades vid läkarebesigtningen, att dödsorsaken varit qväfning, orsakad genom strypning.

Länsman Lundgrens misstanke, att ett mord förlåg, vann således bekräftelse, och han fortsatte med all ifver efterforskningarna.

Sålunda konstaterades, att ingen menniska mer än de tre varit synlig vid torpet den dag Gustafva mördades; å torpet funnos tre yxor, men den ena, en handyxa, var försvunne. Oskar hade på qvällen, samma dag mordet begicks, fått reda på hvar Gustafva hade haft konjak förvarad, och hade berusat sig, så att han blef vild och sprang omkring med en yxa, ropande. "här är mitt vapen" o.s.v. och huggande i föremål, som stodo i vägen.

Han qvarstannade ända fram till 20 juli i torpet, men då tog länsman Lundgren honom med sig för att förrätta förhöret framme på länsmansbostället.

Under vägen dit åkte Länsman Lundgren och en person till i ett åkdon, och Oskar Andreasson körde ensam i en kärra bakom. Vid en sväng af vägen passade han på att stanna, hoppade ur kärran och gaf sig tid att binda hästen, innan han tog skogen fatt och försvann.

Då Länsman Lundgren ej hörde kärran bakom sig längre, vände han om och fann kärran tom och fågeln bortflugen.

Oskar Andreasson greps ej förr än den 31 juli i Göteborg. Under tiden hade han ströfvat omkring och dels besökt släktingar boende i Östad, som uppmanat honom att sjelf överlemna sig i rättvisans händer, och dels hade han under några dagar legat i skogarne, lifnärande sig med vilda bär.

Om det under så egendomliga förhållanden begångna mordet ha undersökningar förut hållits vid olika rättegångstillfällen, då så väl gubben Kristoffersson, hvilken till en början tillkallats som målsegande, men som under målets gång af allmänna åklagaren tilltalades som misstänkt för delaktighet i mordet på dottern, som äfven Oskar Andreasson, hvilken efter sin rymning häktats såsom skäligen misstänkt, envist fasthållit hvad de förut uppgifvit, endast med ändring derutinnan, att de nu övertygade att Gustafva omkommit genom annans förvållande och ej genom olyckshändelse.

Men de vidhålla, att ingendera af dem haft sin hand med i spelet.

För att rättens ledamöter skulle få tillfälle att bättre sätta sig in i de yttre förhållandena på mordplatsen, hade länsman Lundgren begärd, att ting måtte hållas på Kindsjötorpet.

Vid detta rättegångstillfälle vanns ingen annan ny underrättelse, än att den försvunna handyxar hittats undanstucken under en hop bråte uppe på vinden till boningshuset.

Såväl Kristoffersson som häktade Oskar Andreasson vidhöllo sitt nekande. Oskar Andreasson yrkade att bli på fri fot försatt kunde icke bifallas.

Den förut omtalade fästmannen till Gustafva hade man fått något bättre reda på. Han uppehåll sig nu under namn af muraren Ernst Andreasson uppe i Upland och hade instämts som vittne. Han kom dock ej, men i stället kom ett bref, deruti han säger sig sakna medel att resa den långa vägen, men att "han gerna skulle vilja se sin fästmös mördare, som orsakat honom det hårdaste slag, som någonsin drabbat honom".

Målet är på åklagarens begäran åter uppskjutet."

fredag 28 oktober 2016

Hundar i kyrkan?

Nu för tiden är det väl på gränsen att man får ta med hunden in på kyrkogården, men år 1850 hade man större problem än så i Borås. Protokollet från sockenstämman den 3 juni 1850 med Borås Stad och Torpa socken berättar följande:

§ 10
"Med anledning deraf att åtskillige personer medtaga hundar i Kyrkan, hvaraf oljud uppkommer och andakten störes,  beslutades, att i Borås Tidning låta införa en allwarlig uppmaning till dem som ega hundar, att under Gudstjensterne hålla desamma hemma."

söndag 10 juli 2016

Vackert alnemått på karta från Tjusterby i Sunne

I jakten på en finngård i Sunne ramlade jag på det här vackra alnemåttet på en karta från Tjusterby i Sunne. Kartan är från 1784. Hela kartan hittar du under fliken historiska kartor på Lantmäteriets hemsida.

fredag 1 januari 2016

Borstbinderskan Olga Cecilia Eliasdotter

Tillfällighetsfynd är ju mina favoritfynd (även om just det här mest var ett sorligt fynd) och just det här gjorde jag i en bouppteckning från 1918.I Olga Cecilia Eliasdotters bouppteckning såg jag att det både fanns en stor mängd olika borstar, men också flera olika verktyg som användes vid borstbindning. En av Hedareds borstbindare, alltså!

Hon dog dock ganska ung, knappt 36 år gammal, och bodde då på fattigstugan i Hedared, och jag bestämde mig för att leta reda på lite mer information om henne. Först och främst, varför bodde hon på fattigstugan vid en så låg ålder?
Olga Cecilia Eliasdotter föddes 1882 i Hedared Skattegården där hennes föräldrar Elias Johansson och Brita Kristina Olausdotter ägde ett 1/16-dels hemman.
Mamman Britta Kristinas föräldrar var också de ägare till en gård i Hedared Skattegården och så hade också Elias föräldrar varit tidigare. Det var denna gård Elias övertog någon gång runt 1860.
1876 gift Elias och Britta Kristina sig och på Hedared Skattegården föddes nu döttarna Alma Alida (1876), Emma Fredrika (1878), Betty Charlotta (1880) och så till sist Olga Cecilia (1882).
1883 hände så något som gjorde att det började gå utför med familjen. Vad vet vi dock inte. Men 21/11 1883 fick familjen lämna gården och istället bli fattighjon på sockenstugan.
Efter knappt 3 år på sockenstugan lämnar Elias resten av familjen. För Amerikat. Om han gjorde det i tanken att tjäna pengar och sedan återvända till Hedared eller om tanken var att familjen skulle komma efter vet vi inte. Fadern återvände dock aldrig. Resten av familjen blev kvar i Hedared, med undantag för dottern Alma som också hon reste till Amerika. I bouppteckningen efter Olga Cecilia sägs systern Alma vara boende på ”obekant ort i Amerika”. Fadern nämns överhuvudtaget inte, kanske hade man börjat inse att han inte skulle komma tillbaks?
Systrarna Emma och Betty lämnar så småningom sockenstugan medan Olga Cecilia stannar kvar där tillsammans med modern Brita Kristina. Under hela perioden Britta Kristina bor på sockenstugan finns omnämnandet om maken med;  ”Gift med Elias Johansson som vistas i Amerika”.
I husförhörslängden från 1895-1905 är en ny kolumn ifylld för Olga Cecilia, kolumnen för Yrke/Stam eller Lyte; Blind. Först nu får vi alltså reda på en av orsakerna till att Olga Cecilia fortfarande bor kvar på fattigstugan upp i vuxen ålder.
1910 dör modern Brita Kristina, 60 år gammal, av lunginflammation.
Och från 24 februari 1911 och fram till sin död 1918 bor faktiskt Olga Cecilia helt själv i sockenstugan. Den siste på sockenstugan förutom henne själv, fattighjonet Johannes Henriksson, dog detta datum, och sedan fick alltså Olga ha sockenstugan för sig själv. I husförhörslängden uppges hon vara Korgmakeriarbetare, medans ägodelarna i bouppteckning på alla sätt tyder på att hon varit borstbindare.Tillgångarna i bouppteckningen var inte speciellt många:
Bordbinderiverktyg 3 kr
10 klädesborstar, 4 hattborstar, 1 skoborste, 1 hårborste, 2 cykelborstar 20 kr
Diverse andra borstar 15 kr
Diverse borstmaterial 5 kr
En hammar, 2 tänger, en sax 1 kr
Ett fickur 3 kr
5 Kaffeskedar 1 kr
1 Koffert 50 öre
2 handväskor, en låda, en portmonnä 1 kr
En hängmatta 2 kr
Diverse linne 5 kr
Den aflidnas gångkläder 25 kr
Diverse 1 kr
Hon hade också 158 kr och 95 öre i kontanter och innestående pensionsmedel hos Fattigvårdsrådet på 17 kr och 10 öre. Dessutom var G Eriksson i Eriksgården skyldig henne 25 kr.
Tillsammans hade hon alltså tillgångar på 283 kr och 55 öre, vilket kan tyckas vara ganska ok för denna tid. Skulderna översteg dock tillgångarna. Utöver utgifter för begravning, bouppteckning mm hade hon en stor skuld till Hedareds fattigkassa på 985 kr och 3 öre. Tillsammans uppgick skulderna till 1.095 kr och 3 öre.
Det som systern Emma alltså fick ärva (den enda systern som man alltså visste var hon fanns vid tillfället) var en brist i boet på 811 kr och 48 öre. Vad Emma tyckte om sin till Amerikat ”bortflydda” far och syster kan man bara gissa.
Sockenstugan i Hedared finns fortfarande kvar, åk gärna och titta på den. Sväng in vid affären i Hedared, fortsätt någon kilometer så ligger sockenstugan sedan på vänster sida vägen, ganska nära Östra Valsjön.
Uppgifterna är hämtade från Bouppteckningar (www.arkivdigital.se) och från husförhörslängder och begravningslängder (sok.riksarkivet.se).


söndag 25 oktober 2015

Arboga stad 1770

I jakten på min eventuella anfader Jacob Hellsing bläddrade jag igenom Arboga stadsförsamlings mantalslängd från 1770. Mantalslängden var ovanligt välskriven och lättläst och som vanligt snöade jag in på helt andra grejer än det jag verkligen letade efter.

 I mantalslängden finns mängder med uppslag till framtida forskning:

I staden finns en tobaksfabrikör Abraham Hafwerberg, tre tobaksspinnare, en tobaksarbetare, en tobaksspinnarlärling och en tobaksbodbetjänt trots att endast 3 herrar i staden, smedåldermannen Jonas Prisbergm tunnbindaren Jonas Lillja och skepparen Jacob Damin, säger sig nyttja tobak.

Tre perukmakare finns i staden nämligen Israel Gillbom, Petter Holmberg och Jan Bergman. Även en perukmakaränka, nämligen Petter Sigs änka, nämns i mantalslängden. Vid denna tidpunkt finns bara två hattmakare i staden, Anders Hellberg och Petter Pettersson! Är vi kanske inne perukmodets storhetstid?

Skolrektor Jacob Hwasser nämns i mantalslängden som suspenderad och utfattig. Av vilket skäl blev man suspenderad i slutet av 1700-talet? Här hade det varit intressant att få läsa vidare i skolans egna protokoll, för att om möjligt få reda på vad som låg bakom denna suspendering.

En stor mängd järndragare sägs arbeta i staden. Men vad är då en järndragare? Järndragaren var helt enkelt en person som hjälpte till att transportera eller ibland helt enkelt bära järn. Till Arboga inkom en stor mängd järn bl.a. från Bergslagen. En stor mängd "åkare" antecknas i Arbogas mantalslängd. Troligtvis arbetade ett flertal av dessa med att transportera järn med häst och vagn från Bergslagen och ner till Arboga. Järnet lastades på båtar och transporterades sedan till bl.a. Stockholm. Även dessa båttransporter gör stort avtryck i mantalslängden. I staden fanns år 1770 hela 29 skeppare, 17 sjömän och 4 "jagtbyggare"!

I mantalslängden nämns också flera "besökare", nämligen Johan Söderbeck, Petter Beckman, Jan Heidman, Anders Ramstedt och Lars Barckstedt. Enligt Rötter är besökare ett annat ord för tulltjänsteman. Kanske hade även denna stora mängd tulltjänstemän någon koppling till järnets väg genom Arboga?

Som sagt, många intressante grejer att forska vidare på.


Nedan följer en avskrift av mantalslängden för Arboga stad 1770.



Nordan Ån

Westra Qvarteret
1 Tullskrifvaren von Platen, fattig
3 Tobaksspinnare Johan Åberg
2 Trädgårdsdräng Eric Kiempe
4 Snickare Carl Hedgren, fattig
5 Borgare Mars Hörnström
5 Handelsman Salomon Belitz6 Afskedad Tullskrifware Anders Rosdahl
7 Borgare Tohmas! Norström
8 Organist Per Oxelberg8 Stadswaktmästare Fredric Seef, utfattig
9 Kopparslagare Georg Fritz
9 Gesäll Hans Dÿbeck
10 Sämskmakare Jonas Husberg, utan näring, gammal och fattig
10 Skomakare Johan Sandberg, utfattig
10 Carl Reuterstedt, niuter fattigpenning
10 Sadelmakare Magnus Elgsten, niuter fattigpening
10 PipbruksFabriquer Carl Fredric Dÿring, utfattig, utan tillgång
11 Borgare Ahlbecks Encka12 Rådman Swen Bornander
12 Skrifware Nils Stenberg
12 Skrifware N Wretlind
12 Handelsman Petter Siöstedt
13 Bokbindare Johan Berg
13 Hushållerska Stina Fröberg
14 StadsCasseur Anders Litzberg
14 Skrifware Petter Ekmarck
14 Rådman Samuel Moberg
14 Skrifware Abraham Brantner
14 Medicine Doctor Nils Gahn
15 Apotequare Jan Sandberg, fattig
15 Barnmorska Sofia Wetterman
15 Byggmästaren N Hÿlens Enckas dotter

lördag 25 april 2015

Röjningsrösen omkring Hulebo by

Under hösten 2014 läste jag en orienteringskurs i GIS vid Karlstad Universitet.

Jag valde då att som projektarbete göra en inventering och inmätning med gps utan alla de röjningsrösen som finns omkring min hemby Hulebo i Sandhults socken.

Ungefär 6 hektar inventerades och drygt 500 röjningsrösen mättes in. Hela rapporten kan du läsa här.

onsdag 22 oktober 2014

Brodthagens blommor

Jag blir bara mer och mer imponerad av alla de lantmätare som kartlade Sverige under 1600- och 1700-talen. En av mina favoriter är Peter Brodthagen som inte bara gjorde vackra och mycket intressanta kartor, utan dessutom lade stor möda på att också göra vackra kompassrosor, något som jag gärna tittar lite extra efter.

Peter Brodthagen var lantmätare i Älvsborgs län i slutet av 1600-talet.

Här följer ett knippe av hela eller delar av hans vackra kompassrosor.

 Alanäs, Mossebo socken, 1702

 Algrena, Ölsremma socken, 1702

 Ängasjö, Östra Frölunda socken, 1703

 Berg, Tranemo socken, 1702

 Berg, Tranemo socken, 1702

 Björstorp, Ljungsarp socken, 1700

Fläred, Strängsered socken 1701
 
 Gränd, Ljushults socken, 1699
 
 Gunntorp, Grönahög socken, 1700

  Gunntorp, Grönahög socken, 1700

 Hukkula, Timmele socken, 1695

 Hukkulla, Timmele socken, 1695

 Humlered, Strängsered, 1700

 Kärrabo, Marbäck socken, 1701

 Knätte, Knätte socken, 1700

 Är det Medusa mitt i bilden, tro?
Knestorp, Dalstorp socken, 1702

 Knestorp, Dalstorp socken, 1702

 Mossebo, Håcksviks socken, 1698

 Ods skog, Od med flera socknar, 1695

 Öja, Vartofta-Åsaka socken, 1701

 Öja, Vartofta-Åsaka socken, 1701

 Öjelunda, Norra Åsarp socken, 1700

Sålared, Timmele socken, 1701

Skäremo, Håcksviks socken, 1698

 Smula, Smula socken, 1700

 Smula, Smula socken, 1700

 Stensered, Marbäcks socken, 1696

 Toppbo, Tvärred socken, 1699

 Toppbo, Tvärred socken, 1699

 Tyggestorp, Tranemo socken, 1702

 Tyggestorp, Tranemo socken, 1702

 Vrängebo, Mjöbäcks socken, 1698

Som vanligt, alla kartor och mer info om dem kan du hitta på Lantmäteriets site Historiska kartor.