lördag 26 februari 2011

Stenvägen i Risa

En av de mest sevärda platserna i Sandhults socken är stenvägen i Risa, Hedared som byggdes av bonden John Claesson i Risa. Stenvägen utgår från en av gårdarna i Risa och går sedan vidare rakt ut i skogen. Den är drygt en kilometer lång och är byggd enbart för att ta ut skog. Vägen är bred och längs kanterna kan man fortfarande hitta ståltråd som spänts upp för att få helt raka kanter på vägen. Här finns också en hel del annat materiel, såsom spadar och hinkar.

John föddes 1908 i Risa och började runt sitt tjugonde år att bygga på vägen som kom att bli ett helt livsverk. Han fortsatte byggandet i ca 50-60 år. Större delen av vägen är byggd helt för hand, dock hade han en traktor till hjälp de sista åren. Att kalla John för bonde är kanske fel, han jobbade med ett otal saker. Förutom vägbyggandet jobbade han en hel del på gården, med sådd, skörd m.m. Han hade hand om potatisförsäljningen som skedde på torget i Borås dit han tog sin traktor med potatisen på släp. Han renoverade hus och ladugård, målade, skötte djuren m.m. långt upp i åren. Det sägs att, när han sent om sider hamnade på hemmet, önskade sig ännu ett liv så att han kunde bygga klart sin väg.

Jag har hört ryktas att delar av vägen har förstörts då man avverkat skog, men jag har faktiskt inte velat åka dit för att se efter...






Denna lilla stuga står där John Claessons väg börjar.

Hulebo år 1859

Akvarell över Hulebo by, såsom det såg ut vid tiden för laga skifte år 1859.

Karl Johan Annasson - ett levnadsöde

Den 24 februari år 1871 föder pigan Anna Karlsdotter en son, Karl Johan.
Anna är piga i staden och bor inhyrd hos Mamsell Tekla Nyström på Tomt 94. Så gör också Annas syster, Susanna. Någon fader till Karl Johan finns inte uppgiven, Karl Johan är antecknad som ett utomäktenskapligt barn.

Efter Karl Johans födsel försvinner de båda systrarna från staden utan att uppge vart de flyttat. På denna tid var man tvungen att ta ut attest hos prästen då man skulle flytta. Efter några år lyckas dock prästen få reda på att Anna troligtvis flyttat till Göteborg. Vart i Göteborg är dock oklart och spåren slutar tyvärr där. Systern Susanna lämnar heller inga fler spår efter sig.

Karl Johan blev lämnad ensam kvar och blev så småningom fosterson hos arbetaren Gustaf Zachrisson och hans hustru Josefina. Familjen bodde på Bäckaskog på Sjöbo när Karl Johan flyttade in, men redan efter något år flyttade de vidare till Norra Gustafsberg. Gustaf och Josefina hade barnen Johan Adolf och Anna Maria sedan tidigare, de var sex respektive två år äldre än Karl Johan.


Efter två år hos familjen Zachrisson fick Karl Johan återigen flytta på sig och blev nu fosterson hos banvakten Per August Söderström och hans hustru Maria Kristina. Familjen bodde i banvaktsstugan på Sjöbo. Karl Johan var ungefär fyra år gammal när han kom till Söderströms, som också de hade flera barn sedan tidigare. Här fanns systrarna Emelie och Wilhelmina, samt bröderna Viktor Emanuel och Hjalmar Leonard.
Efter två år hos Söderströms i banvaktsstugan fick Karl Johan återigen flytta på sig. Året var nu 1875 och någon ny fosterfamilj stod tydligen inte att finna, för Karl Johan fick nu flytta in i fattighuset i Borås.

Fattighuset låg där Krokshallstorget ligger idag. Läser man igenom husförhörslängderna från denna tid inser man snabbt att Karl Johan knappast var den enda moder- och faderlöse på fattighuset. Då Karl Johans fader var okänd, anges han i längderna som Karl Johan Annasson. På fattighuset delade Karl Johan husrum med bl.a. en Ulrikasson, tre stycken Johannasson, en Edlasson, en Lovisasson och ytterliga två andra Annasson.

Man verkar inte ha gjort några större försök att hitta fosterfamiljer för pojkarna i fattighuset, de flesta av dessa fader- och moderlösa pojkar blev kvar på stället ända till 20-årsåldern. Karl Johan var 21 år gammal då han till sist, år 1892, flyttade till torpet Halleberg i Toarp. Halleberg var ett torp som hörde till Taryd Östergård, och där blev han kvar fram till år 1900 då han flyttade till torpet Sjölid som hörde till Häljasjö gård.

Sommaren år 1900 gifte han sig med Augusta Andreasdotter. De båda verkar nu ha haft några bra år ihop. Under tiden på torpet Sjölid föddes fyra barn: Johan Fridolf, Anna Zinia, Dagmar Maria och Sven Georg. År 1908 flyttade familjen till Björnåsa i Kinnarumma där Karl Johan för första gången blev ägare till ett eget ställe, nämligen det tidigare soldattorpet Halleberg. På Halleberg föddes ytterligare tre barn: Selma Virginia, Märta Ingeborg och Carl Ivar. Dottern Märta Ingeborg avled dock knappt två månader gammal.

År 1930 bor endast hustrun Augusta och de sex barnen kvar på Halleberg. Fadern Karl Johan hade avlidit redan år 1924, endast 53 år gammal. Dödsorsaken uppgavs vara kräfta, d.v.s. cancer. Han avled på lasarettet i Borås.

Samtliga barn bodde vid detta tillfälle kvar hos modern Augusta och de tre döttrarna uppgavs arbeta som sömmerskor. Sonen Johan Fridolf arbetade som jordbruksarbetare och Sven Georg inom textilindustrin. Yngste sonen Karl Ivar uppgavs vara "hemmason".

måndag 14 februari 2011

Seglora kyrkogård i höstskrud...

I brist på vårkänslor så kan man ju alltid låtsas att det är höst iallafall...




"handelsbetjänt Lars Wilhelmsson Fahlman från Borås"

Under min jakt på släktingar i Järnboås stötte jag på "handelsbetjänten Lars Wilhelmsson från Borås", som sammanlagt agerade dopvittne vid 23 dop i Järnboås kyrka. Detta under en period av 17 år.
Jag har inte tidigare reflekterat över vilket enormt kontaktnät dessa handelsmän skaffade sig runtom i Sverige. Jag har för min inre syn sett framför mig hur de ständigt var på resande fot, bara en övernattning på samma ställe för att sedan resa vidare till nästa område. Men denna Lars har uppenbarligen befunnit sig i samma område i flera veckor, någon gång i flera månader!

Vid följande tillfällen var han dopvittne i Järnboås:

18 okt 1770, vittne vid dopet av Nils, son till Pehr Nilsson och Anna Olsdotter från Norstorp. Vittne tillsammans med Jungfru Elisabeth Hasselberg, samt bergsmannen Olof Nilsson och dennes hustru Anna Andersdotter

4 nov 1770, vittne vid dopet av Anna, dotter till Lars Ersson och Anna Persdotter i Finnshyttan. Vittne tillsammans med bergsmannen Eric Olsson och dennes hustru Anna Andersdotter samt pigan Sara Jansdotter i Prästgården

18 jan 1771, vittne vid dopet av Pehr, son till bergsmannen Pehr Hasselberg och Anna Pehrsdotter från Gamelhyttan. Vittne tillsammans med bergs-sexmannen Olof Ersson och dennes hustru Maria Ramberg, samt deras dotter Christina Olsdotter, alla tre från Gammelhyttan

21 jan 1772, vittne vid dopet av Ulrica, dotter till gamle Olof Malmberg och Madame Maria Schutz från Järnboåsen. Vittne tillsammans med "målaren från Köping herr Christ: Staude", Jungfru Maria Hasselberg, samt klockare Eric Lindqvists hustru Elisabeth Norberg

10 juni 1772, vittne vid dopet av Catrina, dotter till Olof Jonsson och Anna Persdotter i Beertetorp. Vittne tillsammans med Comminister Joh. Hasselberg, "Per Larssons hustru" i Lobergstorp, samt Eric Perssons hustru Greta Rotkop i Finnshyttan

3 sept 1772, vittne vid dopet av Pehr, son till avlidna bergsmannen H. Holmberg och Christ. Andersdotter från Gammelhyttan. Vittne tillsammans med Magister Johan Turin, Jungfru Elisabeth Hasselberg, samt Anders Nilssons hustru Brita Andersdotter från Hammartorp

14 okt 1772, vittne vid dopet av Lisa, dotter till sockensmeden Jonas Landahl och Brita Nilsdotter från Hvilstenstorp. Vittne tillsammans med "Boråsbetjenten" Pehr Collin, Jungfru Elisabeth Hasselberg, samt Jacob Olssons hustru Maria Aronsdotter från Lindshultatorp

13 nov 1772, vittne vid dopet av Christina, dotter till bergsmannen Pehr Pehrsson och Christina Olsdotter från Tolftsbörd. Vittne tillsammans med Magister Johan Thurin, Jungfru Elisabeth Hasselberg, samt Eric Franssons hustru Maria Abramsdotter i Tolftsbörd

25 nov 1772, vittne vid dopet av Anders, son till Eric Andersson och Anna Olsdotter från Bovikstorp. Vittne tillsammans med bergsmannen Petter Jansson i Wassland, Eric Olssons hustru Anna Andersdotter i Finnshyttan, samt Olof Hanssons hustru Brita Olsdotter i Wassland

5 dec 1772, vittne vid dopet av Stina, dotter till Lars Hindersson och Lisa Hindersdotter från Spangtorp?. Vittne tillsammans med Magister Johan Thurin, Jungfru Elisabeth Hasselberg, samt Pehr Anderssons änka Anna Olsdotter

23 sept 1773, vittne vid dopet av Anders, son till notbindaren Nils Ersson och Brita Ersdotter i Biörkbrotorp. Vittne tillsammans med Magister Johan Thurin, Jungfru Elisabeth Hasselberg, samt Eric Olssons hustru Anna Andersdotter vid Finnshyttan

17 nov 1773, vittne vid dopet av Greta, dotter till bergsmannen Pehr Jansson och Brita Nilsdotter från Lindesby. Vittne tillsammans med Magister Johan Thurin, Nils Olssons änka Margreta Jansdotter från Lindesby, samt pigan Anna Hindricsdotter från Djeknatorp

4 juni 1774, vittne vid dopet av Anders, son till drängen Anders Nilsson i Prästgården? och Christina Pehrsdotter. Vittne tillsammans med Magister Johan Thurin, Jungfru Maria Hasselberg, samt Anders Anderssons hustru Anna Jansdotter från Gåstjern

24 aug 1774, vittne vid dopet av Catharina, dotter till Eric Pehrsson och Christina Larsdotter från Rågrekstorp. Vittne tillsammans med hustru Anna Larsdotter från Löfnäs

14 nov 1774, vittne vid dopet av Frantz, son till Olof Jonsson och Lisa Mårdsdoter från Lilla Becketorp. Vittne tillsammans med Comminister Joh. Hasselberg, hustru Sara Brandt, samt Jacob Anderssons hustru Catrina Olsdotter i Bäcketorp

27 jan 1775, vittne vid dopet av Maria, dotter till bergsmannen Hans Nilsson och Maria Jacobsdotter från Nyhyttan. Vittne tillsammans med Madame Britta Hasselberg, samt bergsmannen Nils Nilsson och dennes hustru Anna Jonsdotter från Nyhytan

21 april 1776, vittne vid dopet av Johan, son till herr Johan Enroth och Magdalena Malmberg på Järnboåsen. Vittne tillsammans med Jungfru Elisabeth Hasselberg, samt klockaren Eric Lindqvist och dennes hustru Lisa Norberg

23 jan 1779, vittne vid dopet av Frans, son till gästgivaren Frans Malmberg och Caisa Lena Andersdotter på Järnboåsen. Vittne tillsammans med Jungfru Elisabeth Hasselberg, samt bergsmannen Olof Malmberg och dennes hustru Christina Olsdotter från Gammelhyttan

21 jan 1780, vittne vid dopet av Catharina, dotter till Olof Jansson och Anna Pehrsdotter i Björnbeckstorp. Vittne tillsammans med P. P.S. hustru Christ: Olsdotter ifrån Tolftsbörd, samt O L.S. hustru Lisa Hansdotter från Lindesby

27 juli 1780, vittne vid dopet av Isrel, son till bergsmannen Lars Isrelsson och Maria Jansdotter från Nyhyttan. Vittne tillsammans med "Herr Comminister Hasselbergs kiäresta Fru Brita Sahlin och dotter Jungfru Brita Cath: Hasselberg", samt bergsmannen Eric Hansson från Nyhyttan

19 juli 1784, vittne vid dopet av Lars, son till drängen Lars Olsson och Brita Ersdotter i Prästgården. Vittne tillsammans med "drängen Nils Olsson och dess moder hustru Brita Larsdotter från Finshyttan" samt Jungfru Brita Caisa Hasselberg i Prästgården

18 aug 1785, vittne vid dopet av Pehr, son till Anders Björkman och Anna Andersdotter från Vassland. Vittne tillsammans med Madame Elisabeth Thurin, samt hovslagare J. Bergström och dennes hustru Stina Ingevaldsdotter från Hälltorp

28 nov 1787, vittne vid dopet av Lars, son till bergsmannen Anders Björkman och Anna Andersdotter från Vassland, tillsammans med "Comminister Thurins kiäresta Elisabeth Hasselberg", bergsmannen Pehr Pehrsson från Öskebohyttan, samt O. Anderssons hustru Anna Pehrsdotter från Vassland

Under de första åren 1770 1775 - tituleras Lars som "Handelsbetjent från Borås". Vid några tillfällen under dessa år kallas han också för "Boråsbetjänten". Från år 1776 kallas han nu omväxlande för Boråshandlare eller "handelsman från Borås" och har nu också tagit tillnamnet Fahlman.

Om denne Lars vet jag för övrigt ingenting. Kom han från Borås? Eller var det möjligtvis så att man runtom i landet kallade alla kringresande handelsmän eller gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden för "Boråsbetjänt" resp. "Boråshandlare"?

Röjdåsens vattenkraftverk

Längs gammelvägen från Röjdåsen i Östmark ligger resterna av ett gammal vattenkraftverk. Kvar i skogen finns lämningar efter en 107 meter lång trätub som ledde vattnen ner till en kraftstation som bland annat drev ett sågverk. Längs gammelvägen fanns förr Röjdåsens skola, flera boningshus, en fotbollsplan vid namn Koreaplan, ovan nämnda sågverk, en kvarn m.m. Idag finns: ingenting...




måndag 7 februari 2011

Vad ska folk säga?

Den här fantastiska dikten finns införd i en av Dan Korns många böcker som handlar om människors levnadsöden runtom i skogarna i västsverige. Dikten är skriven är Inger Dahlberg, Berghem.

Vad ska folk säga?

Måste alla stöpas i samma form
efter av andra bestämd standardnorm?

"Vad ska folk säga?", många sig frågar
och därför inget förändra vågar.
Får "vad ska folk säga?" styra vårt liv,
bli hinder för egna initiativ?
Få oss att sitta bakom stängda fönster
utan att våga bryta invant mönster.
Är det "vad ska folk säga?" som tyngst väger
när det endast är ett liv vi äger?
Ett liv så dyrbart men alltför kort
där dag, månad och år flyger bort.
"Vad ska folk säga?" är väl inte det mått
som får förstöra det enda liv vi fått?

Varför inte våga leva själv,
våga gå mot strömmen i livets älv?
Våga pröva något alldeles nytt
fånga en möjlighet innan den flytt.
Ta vara på nuet som livet har,
den gåvan har vi inte alltid kvar.
Utan att skada, på olika sätt,
försöka att göra det som är rätt.
Att våga räcka en hjälpande hand,
att orka leva föraktad ibland.

Om fler människor vågade leva så,
kanske alla rikare liv kunde få.

Äspholmens ödegård

År 2003 då jag läste Sjuhäradsbygdens historia på Högskolan i Borås skrev jag detta arbete om Äspholmens ödegård i Sandhult.

Sammanfattning
Äspholmen nämns första gången i Skara Stifts kyrkliga jordebok år 1540. Gården är då ett helt prebendehemman. I början av 1600-talet uppges gården vara ½ kyrkohemman. År 1637 är Äspholmen enligt jordeböckerna ett helt kronohemman. I mitten av 1600-talet läggs Äspholmen till Hällereds gods och blir således ett helt frälsehemman.
Äspholmen har en historia som sträcker sig långt tillbaks i tiden. De tidigaste spåren är de tusentals röjningsrösen som går att hitta i området. Via spår i naturen, exempelvis band-parceller, åkerteraser m.m., samt kartbeskrivningar, skattelängder, domboksprotokoll m.m. kan man sedan följa gårdens historia fram till mitten av 1900-talet då en del av åkrarna plöjdes upp för att sedan planteras med skog. Hela området är nu skogbeväxt.
Gårdens åkrar undgick större delen av jordbruksrevolutionen. Några få åkrar tillkom mellan år 1700 och år 1900, mestadels tidigare mossmarker. Någon åker har stenröjts, men i det stora hela så hade åkrarna samma storlek och utseende i början av 1900-talet som de hade i slutet av 1600-talet.
I domböckerna kan man utläsa att boningshus och övriga byggnader på gården har brunnit vid ett flertal gånger. Äspholmen ligger nu helt öder efter att kvarvarande byggnader rivits någon gång runt år 1940.
År 1571 fanns på Äspholmen totalt 41 djur (undantaget fjäderfän). Ca 50 år senare har siffran ökat till 83 stycken.
Skogen runt Äspholmen nämns då och då i domböckerna, ofta när det gäller olovlig avverkning eller svedjor. Kolningen runt gården har varit ganska frekvent under en ca 60 år lång period i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet då Wolffenfors bruk fanns vid närbelägna Hälleredsån. Den bortglömda ödegården Äspholmen kan berätta myket om gångna tider.

Gör gärna ett besök!

Du kan ladda ner hela arbetet här.

Pettersberg

eller "life of Nils Petter Nilsson"...

Den 18 januari 1810 föddes gossen Nils Petter Nilsson i Karlstad. Fadern var hattmakaregesällen Anders Nilsson och modern hetter Stina Eriksdotter. Efter några år går det utför med familjen och i slutet av 1820-talet uppges de vara "lösdrivare och utan uppgiven hemvist". Fadern drunknar så småningom.

Nils Petter klarar sig dock bättre till en början. År 1832 uppges han vara handelsdräng i Stockholm. Samma år gifter han sig med Elin Gabrielsdotter från Viken i Sandared. Samma år återigen anklagas han för stöld på Hällereds säteri norr om Sandhult. Nils Petter och Elin lyckas dock trots anklagelsen om stöld köpa en liten gård i Torp, Sandhult, där den bor mellan åren 1832 och 1848. Under tiden på Torps gård föds fem barn: Christina, Johannes, Johanna, Clara och Lotta.

År 1848 händer dock något, oklart vad, och familjen klarar inte av att behålla gården, utan flyttar till Bäckebo där de bor som inhyses hos en av bönderna i byn.
År 1856 får Nils Petter och sonen Johannes "näringsbetyg till Jernvägen", d.v.s. de fick tillstånd att bli järnvägsarbetare. Järnvägarna började nu växa fram över Sverige.
År 1857 flyttar de till torpet Pettersberg, som de själva bygger och odlar upp.
År 1873 avlider Nils Petter efter ett, med dåtidens mått mätt, innehållsrikt liv, och torpet övertas av sonen Johannes.

Johannes bor kvar på Pettersberg till år 1912 då han avlider. Hustrun Kristina Johansdotter hade dött fyra år tidigare och de tre barnen August Leander, Fredrika och Zelma hade redan tidigare lämnat torpet.

Horsatorpet

Horsatorpet är en liten pärla i Kypeskogarna som jag, precis som med så mycket annat, fann av en slump.
Uppe på en liten kulle finns rester av ett torp, på gamla kartor kallat Sjöberget, men på moderna kartor alltså kallat Horsatorpet.

Uppe på kullen finns mängder med trädgårdsbuskar, bärbuskar, trädgårdsblommor m.m. kvar:






 












söndag 6 februari 2011

Hjulek

Återigen något som jag ramlat på när jag egentligen letade efter något annat...

På en karta från 1725 över delar av Hyssna socken, utgörs en gränsmarkering av en "Hiulek". Men vad är en hjulek? Någon som vet?

Drunknade på väg till kungabesök

Den här intressanta notisen ramlade jag på när jag egentligen sökte efter släktningar från Järnboås socken.
Notisen är hämtad från Järnboås dödbok från år 1761.

"Juli d. 11
Drunknade masmästaren Pär Larsson i Bergatorp och drängen Erik Ersson i tjenst hos Abram Larsson wid Finshyttan. Den förre ? Pär Larsson född uti Arboga 1714. Fadren Lars Pärsson, Båtsman i Arboga; kom till Bergslagen på sitt 7 år, i följe med BruksPatron Daniel Sundell wid Bergäng, tjente der twänne år, kom sedan i tjenst hos Bergman Olof Olsson wid Lindesby, sedan till Wassland, der han blef gift med Kersten Gotskalksdotter från Lindesby, haft allenast en son, som ännu lefver. Först? att stilla lafwarna. Warit masmästare uti 20 år hwakt? wid ?-hyttan. Omkom uti den så kallade Waslasjön i Grythyttan Socken då han med flera andra, skulle resa till Loca hälsobrunn, att der bese deras Kongl. Majeztäter. Ingenfantz med stor möda och beswär d. 25 Julii kl. 10.00 förrmiddagen och begrofs d. 26 dito. Åldern: 47 år.
Den senare drängen Erik Ersson, född 1745 d. 23 febr. wid Lindesby. Fadren Bergman Erik Ersson, hemma ständigt, utom detta år. Hade god kunskap i sin Christendom, kunde både läsa och skrifwa. Omkom på samma sätt, som Pär Larsson; men igenfantz d. 20 sept. Begrofs d. 22 ejusdem (samma månad). Åldren 16 år, 20 weckor så när på ett dygn."

Karta över Borås 1967

De som känner mig vet att jag är totalt insnöad på gamla kartor. Den här kommer antagligen från min morfar, och har blivit rätt skrynklig med tiden... Här kan man dock få en bra överblick över hur Viared med omnejd såg ut innan husen brändes ner och motorväg och industriområde tog över området.


Hela kartan hittar du här.

Tholgraven

Tholgraven är en av de många ödegårdar jag råkat ramla på i de stora skogarna i nordvästra Värmland. Oftast är det så att de ställen som man bara "råkar ramla på" är de som känns allra roligast att besöka.

Vi följde Finnskogsleden västerut från byn Röjden och trodde nog att det mest skulle vara öde skogar fram till Norska gränsen. Men fel hade vi! Plötsligt kommer vi ut på öppna gärden och ser en stor gård, helt öde.

Gården Tholgraven ligger strax öster om byn Röjden i Södra Finnskoga socken. Då gården skattlades år 1765 låg den i Dalby socken (Södra Finnskoga socken hade ännu inte bildats.) Den ägdes då av "Finnen Hindrick Mattesson". Lantmätaren skriver i karthandlingarna att både ängar och skogar är mycket steniga. Hinrik var 31 år gammal då gården skattlades, men säkerligen hade han redan innan dess ägnat flera år åt att uppföra densamma.

Gården övertogs sedan av Hindriks son Hinrik Hindriksson som bodde där tillsammans med hustrun Karin Olofsdotter och deras barn Lisbet, Olof, Hinrik, Walborg och Erik. Gården var sedan i denna släkts ägo fram till år 1816 då en ny ägarfamilj flyttade in från Norge.

Ny ägare är nu Daniel Danielsson, som flyttar in tillsammans med hustrun Karin Hindriksdotter samt barnen Anund och Halfvard. Samtliga är födda i Norge. Detta år är ett av de få där prästen valt att skriva in de finska namnen i husförhörslängderna. Nu får vi alltså reda på att Daniel är av släkten Veteläinen och hustrun Ruatikainen.

Samma år anger också prästen att gårdens finska namn är Ukonhauvat.

År 1821 besöktes de värmländska och norska finnskogarna av "Finnskogens apostel" Carl Axel Gottlund, folklivsforskare och lektor vid Helsingfors universitet. Efter sitt besök vid Röjden och dess omgivande gårdar, varav Tholgraven är en, skrev han: "Även denna by är en av de uslaste och det för frostländigheten, som här alltid skadar grödan. Det gjorde mig just ont, att de byar som hade de puraste finnar, befunnos de fattigaste. Hela denna by är så finsk, att det är knappt någon, som förstår svenska."

Daniel Danielsson uppges senare vara både giktbruten och blind, och båda makarna antecknas som utfattiga. Av någon anledning uppges Daniel ha "fattigförsörgning i Norje 1832".

1843 kommer en ny ägare, Ole Olsson, från Norge. Med sig har han hustru Anne Olsdotter och barnen Ole och Anne. Både Ole d.ä. och Anne d.ä. är födda i Hof i Norge. Ole och Anne får efter flytten till Tholgraven sönerna Andreas och Olof, samt dotter Karin. År 1880 är hustru Anne avliden och Ole d.ä. uppges vara lösdrivare. Endast han och sonen Olof bor kvar på gården.

Ny ägare efter Ole blir Carl Johansson och hustru Matthea Henriksdotter. De bor på gården tillsammans med barnen Hilmer, Anna, Johanens, Mathilda, August, Julia, Signe och Hans.

År 1926 står sonen Johannes som ensam ägare till gården.

C.A. Gottlunds "Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821", finns att läsa på Kopprabas hemsida.

Gården Tholgraven kikar fram mellan träden... 

 Humlen har flyttat in...

 Tapeter av dagstidningar...

Mer humle...

lördag 5 februari 2011

Äntligen!

Efter många års paus har jag äntligen kommit igång med min blog igen! Fast på den tiden kallades det förstås bara för en hemsida...

Då låg fokus mest på de små, men intressanta lämningar efter människan som finns rumtom i skogarna i min hemtrakt, Vedens härad. Nu kommer jag dock att försöka vidga mina vyer och försöka skriva om flera andra områden i Sverige där jag befinner mig emellanåt. Finnskogarna i Värmland är ett favoritställe, Bergslagen ett annat. Sörmland, där en stor del av min anor finns, kommer också att finnas med på ett hörn. Men naturligtvis blir det inte bara historia. Det blir antagligen en hemskans massa skog och natur också!