onsdag 24 oktober 2012

Mandus den sluge...

Inför förberedelserna av årets orienteringsavslutning letar jag igenom mina hyllor efter tidigare års ideer. Och hittar en dikt i en låda. Men va? Har jag verkligen skrivit detta? O ja, det har jag ju faktiskt, även om det var många år sen och jag nu har glömt bort det.

Eftersom dikten har mycket stor koppling till skogen så får den väl hänga med in på denna sidan...

Om dikten verkar väldigt underlig emellanåt så beror det på att den består av ett stort antal ledtrådar och gåtor...

Jag hastar nedför Troppes berg på lång dags färd mot natt.
Fort, så att länsman den lee ej kan få mig fatt.
Slänger bytet på ryggen och ger mig av i hast,
för Mandus den sluge kan ingen få fast.

En tjuvjägares vardag är full av bestyr,
med bytet på ryggen jag långt bort i skogen flyr.
Inälvorna får Mickel den röde äta opp,
jag går nu mot ljusen för att länsman villa bort.
När ljusen slocknat jag följer den lilla porlande,
den tar mig till den stora brusande,
Nordan är min gamla flottningså,
svår att ta sig över, men jag finner nog nån råd.

Bort, bort jag flyr uppför berg, klack och rygg.
En klok gumma mig spått: jag skall få hjälp med min dygd.
En man vars namn är Bob och som bor flera mil härifrån
skall leda mig rätt nu när mörkret sänkes över ån.
Bob sägs vara en man med mången klok devis.
Jag följer nu hans led - en favorit i repris.

Fasiken, länsman har fortfarande inte tappat takten.
Får ta mä'n på en svängom i skogen så att han ger upp jakten.
Näe, länsman är en skitstövel, mä sånna ska en sig inte befatta,
han har mungipera neråt å ögena ä matta.
En ska hålla sig till folk som mi käring Britta,
ho ler ständigt, på henne jag älskar att titta.

Strax är jag och jycken framme vid min gamla koja,
den börjar bli förfallen, men över sånt kan man inte sig oja.
Dags för en sup och en stund vid brasan,
sen raskt iväg för att få länsman från hasan.

Britta, mi käring, ho väntar därhemma.
Väntar på kött för att få slippa lavgröten den slemma.
Kokt kråka det åt vi igår,
men imorrn uppå bordet det står:
Rådjur mä rönnbärsgele
och så en liten sup därte'.
Tänk om en också kunde hitta sig en liten abbore eller öring,
kanska jag tar ett var runt tjärnen framöver.

Snart är jag hemkommen och byn ska då få veta
att jag nedlagt ett rådjur med bössan min heta.
"Amandus på Berget" blir en storslagen karl!
Med kött uppå bordet och hö i bal om bal!

Oh, ett irrbloss gnistrar till.
Eller kanske jag börjar nicka till.
En sup jag tagit och skum blev världen,
det gnistrande leder mig vidare på färden.
Efter en stund kvicknar jag till och ser inget mera gnistrande,
då vandrar jag istället 190.000.000 mm Ö för att komma vidare.

Kvista, min trogna, hon följer mig var dag,
uti jaktens mödor hon funnit behag.
Hon skallar och spårar,
snart en hare hon dårar
Pang! ett skott går av,
en hare i en för tidig grav...

Om en kanske skulle ta och sälja sig en skank
av mitt rådjur och tjäna mig en slant.
100 Riksdaler kan jag kanske få för't,
om inte länsman hinner upp mig, för då är det kört.

Jag vandrar vidare 23 grader mot strömmen,
kryssar mig fram och är halvvägs in i drömmen.
Går sen NO längs den starka tills den svaga tar vid,
följer den, är snart hemma, slut på dagens strid.

Jag går nu söderut på min väg Risa-Johns gamla väg,
i över ett halvt sekel han knegade här.
Bar sten efter sten efter sten efter sten,
sprängde, och svusch!, sten fastnade högt upp i gren...

Jag vandrar försiktigt tills vägen tar sin ände,
den leder mig till elden och mången god frände.
Först en stund i goda vänners lag,
med soppa och sup och gott välbehag.
Sen hem till mor Britta som troget väntar mig,
till rådjur och kräftor hon säger aldrig nej.

Länsman blev kvar uti skogen mörk,
tog en sup, såg irrbloss och tjärnen mörk.
Han somna vid tjärnen och vakna dan därpå.
Mandus den sluge kan ingen rå på!

söndag 21 oktober 2012

Östmarksmordet

Eller hur en återupptäckt gammal kaffekanna kom att leda fram till nåt helt annat...

Under mitt senaste besök i Värmland vandrade jag o min mor omkring invid Djupen, en liten skogstjärn nära Arnsjön i Östmark. Vi tyckte området såg ganska fint ut o funderade på om det möjligtvis hade funnits något torp i närheten. Invid en gammal stenmur råkade jag sparka till något metallföremål, vilket visade sig vara en sedan länge bortglömd kaffekanna. Strax hittade vi också en torpskylt där torpnamnet visade sig vara "Djupdammen". Jag plockade av någon anledning upp min mobil, sökte på Djupdammen och ramlade rakt in i ett mord!

Nämligen mordet på 20-åriga Elise Olsdotter från Maståsen, Åskogsberg, Östmarks socken.

Sökningen på ordet "Djupdammen" tog mig till sidan "Digitaliserade svenska dagstidningar" där en mängd äldre svenska tidningar finns inscannade. Torparen på torpet Djupdammen fanns vid något tillfälle med vid någon av rannsakningarna och det var alltså tack vare honom som jag ramlade på detta mord.

I de första tidningsnotiserna kan man läsa att Elises försvinnande den 5 september 1909 troligtvis handlade om ett självmord. Snart flyttas dock fokuset över till fästmannen Axel Olsson.

I ett stort antal tidningsartiklar kan man nu följa målets fortgång och de många rannsakningarna. Målet tog många vändningar och nådde så småningom både till hovrätten och Högsta Domstolen. De två tidningar som skrivit mest om målet är Dalpilen och Kalmar. Följ med på resan:


Kalmar 1910-07-23     Den försvunna Värmlandsflickan
Polisförhör har nu hållits med anledning af den amälan som hemmansägaren Olof Eriksson vid Maståsen, Östmark, gjort om att hans dotter Elise under mystiska omständigheter försvunnit den 5 september i fjol. Hvad som därvid framkommit är ingalunda ägnadt att styrka misstankarna mot flickans fästman, hvilken beskrifves som en ordentlig ung man, utan det ser i stället ut som om hypotesen om ett mord endast hvilade på ett underlag af vidskepelse. Flickans föräldrar ha nämligen vändt sig till en s.k. klok gubbe i Dalarne, och denne hade förklarat att flickan hade blifvit ihjälslagen med en hammare af fästmannen och en annan mansperson, hvilka sedermera skulle kastat kroppen i en skogstjärn.

Sannolikast är att ett själfmord föreligger. Ett yttrande som flickan haft innan hon försvann tyder därpå. Då modern nämligen förebrått henne för hennes hafvandeskap hade dottern svarat att föräldrarna icke skulle behöfva se henne med något oäkta barn.

 Kalmar 1910-07-25     Den försvunna Östmarksflickan
I fredags har inför Fryksdals öfre häradsrätt förhör hållits angående hemmansägaredottern Elise Olsson i Maståsen, Östmarks socken, som försvann den 5 september förlidet år.

Förhöret pågick i tre timmar. Därvid hördes den försvunnas föräldrar upplysningsvis och därpå på ed elfva personer, bland dem Elises fäsman 23årige Axel Olsson, Kapistorp. Föräldrarna berättade att de känt till dotterns förhållande till Axel Olsson och hennes hafvandeskap och att de aldrig förebrått henne något härför. Dottern hade varit glad till sinnes och aldrig i föräldrarnas närvaro visat tecken på lifsleda.
Axel Olsson vidgick sitt förhållande till Elise samt att han lofvat henne äktenskap. Sista gången han och Elise träffats, hade hon stuckit till honom ett bref, däri hon beklagade sig öfver att föräldarna voro elka mot henna och sade, att hon ville dö. Detta bref hade han emellertid bränt upp.

Ett af vittnena berättade, att han den dag, då Elise försvann, hade hört tvenne rop som af en kvinno- eller gossröst i riktning mot en damm, kallad Djupdammen. Af vittnesförhören i öfrigt framgick, att tre särskilda skallgångar efter den försvunna ordnats och att draggningar ägt rum i en del sjöar. I Djupdammen hade någon draggning likväl icke företagits. Flera af vittnena uppgåfvo, att Elise icke yttrat någon lifsleda.
För inhämtande af ytterligare upplysningar uppsköts förhöret till den 6 augusti.


Kalmar 1911-01-20     Upptäckt brott

Karlstad den 19. Den 5 september 1909 försvann tjänsteflickan Elise Olsson från Maståsen i Östmarks socken under en vandring till en syster som hon sagt sig skola besöka. Rykten började gå att flickan som befann sig i långt framskridet hafvandetillstånd mördats af sin fästman drängen Axel Olsson. Förhör hölls i saken och flera vittnen hördes men intet af vikt framkom. Skallgångar arrangerades men utan resultat.
I tisdags påträffade emellertid tvänne jägare i Östmarks skogar Elise Olssons lik doldt mellan två stenar och öfvertäckt med jord och mossa. Liket anträffades 3 kilometer från flickans hem och omkring 200 meter från den väg hon skulle gått till systern. Hennes fästman, drängen Olsson har nu häktats och införpassats till länsfängelset i Karlstad.
 

Kalmar 1911-01-25     Mordet i Östmark. Den döda flickans lik uppätet af räfvar.
Om det förfärliga fyndet i Östmarksskogen, hvarom ett telegram förut meddelat, berättas nu vidare:

De två jägare, af hvilka den ene var den mördade Elise Olssons broder, hade spårat upp en räf, och under det de förföljde denne till hans lya gjordes likfyndet. Ej långt från lyan fick brodern se några rester af en tröja, hvilken han genast igenkände vara systerns. I trasorna lågo en del benrester, som afgnagts af räfvarne. Efter en stunds ihärdigt letande upptäcktes slutligen liket mellan några stenar alldeles öfver räflyan. Det var öfvertäckt af stenar, på hvilka lagts mossa.
En hemsk syn mötte de både männen. Nästan allt kött på den dödas kropp hade bortslitits, och delar af skelettet hade förts bort. En sko hittades strax intill, och foten, som satt kvar i denna hade blifvit afbiten. Äfven den andra foten var afbiten, och hittades omkring en kilometer från platsen. I hufvudet, som var skildt från kroppen, märktes bakom ena örat ett hål efter något tillhytte eller möjligen af en kula.

Likdelarna ha tagits i förvar. Hufvudet skall underkastas rättsmedicinsk undersökning.
Det hemska mordet gjorde ungefär 2 kilometer från flickans hem och 150 meter från den väg hon gått.

söndag 7 oktober 2012

Skäggared igen

Så kom då stunden när vattnet i Storsjön sjunkit såpass att man kunde gå ända fram till grunden av Skäggareds forna gård.

Det går åter att vandra grusvägen fram till Skäggareds gård.
 
Så hände då det som man knappt trodde skulle hinna hända:
Skäggareds åkrar grönskar igen!
Dock har all jord spolats bort och åkrarna består endast av grus.
 
I förgrunden gårdens trappsten.
I bakgrunden den nedrasade spismuren.
 
Under huset visade det sig finnas två relativt stora källare.
 
Spridda rester av en kakelugns innanmäte.
 
 

Kallebäcks kolerakyrkogård

Det mycket smittsamma tarmsjukdomen kolera nådde Sverige för första gången år 1834. Hur många liv den skördade i Sverige är inte klart, men det uppskattas att ca 1.500.000 europeer dog av koleran detta år.

Sedan dess har koleran återvänt till Sverige ett flertal gånger, bland annat år 1866 då denna kolerakyrkogård uppfördes. Sjukdomen ansågs såpass smittsam att de som avled av den inte fick begravas på de ordinarie kyrkogårdarna. I slutet av 1800-talet hade både hygien och avloppssystem förbättrats i Sverige, vilket gjorde att koleran så småningom försvann.

Tyvärr saknas dödböckerna för Örgryte socken under stora delar av 1860-talet, så någon helt säker uppgift på vilka som begravts här finns icke.

Dock nämner husförhörslängderna fyra personer från Kallebäck som avlidit år 1866, nämligen den inhyses arbetskarlen Olaus Smedberg (37 år gammal) från Kallebäck Mellomgården, hustrun Catharina Elisabeth Schelin från Gustafskälla, possessionaten Joh. Niclas Grönvall från Kallebäck Norgården samt dottern Ada Emilia Jönsson (4 år gammal) från Kallebäck Sörgården.
Några av dessa torde vara de som är begravda på Kallebäcks kolerakyrkogård.

Kolerakyrkogård, Kallebäck