Visar inlägg med etikett musik och lyrik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musik och lyrik. Visa alla inlägg

torsdag 7 november 2013

Musiker med anknytning till Sjuhäradsbygden: Ragnar Sundquist

Dragspelaren Ragnar Sundquist, född 1892 i Stockholm, spelade in över 400 skivor och gjorde ett flertal mer än årslånga turnéer i svenskbygderna i USA.

Ragnar föddes dock som Klaës Ludvig Ragnar Wiland. Efternamnet kom från fadern Klas Johan Wiland. Ragnars mor hette Maria Larsdotter Sundquist och därifrån kommer alltså hans mer kända efternamn.

Fadern Klas föddes 1856 på Hvilanda Soldattorp i Fänneslunda utanför Borås som son till soldat No. 519 Gustaf Larsson Wiland och hans hustru Carolina Charlotta Carlsdotter.

År 1866, när Klas Wiland var 10 år gammal, flyttade familjen till Rydal i Seglora socken där fadern fick arbete på "Rydals SpinneriFabrik Manufactur Actie-Bolag". Familjen hade vid det här laget utökats till att bestå av fadern Gustaf, modern Carolina Charlotta, sonen Klas och hans 10 syskon.

År 1882 flyttar Klas, då 26 år gammal, till Katarina församling i Stockholm. År 1890 uppges han vara järnarbetare och bo i Fyrtornet No. 1 i Katarina.

Tio år senare, år 1892, föds så Klas Johan Wilands och Maria Larsdotter Sundquists son Klaës Ludvig Ragnar. Familjen uppges då bo på Kocksgatan 32.

År 1898, då Ragnar endast är sex år gammal, dör fadern Klas. Familjen bor nu på Bondegatan 39. Fadern dör av hjärnhinneinflammation vid den låga åldern av 42 år.

Några kopplingar till Sjuhäradsbygden finns inte längre. Inget av syskonen Wiland stannade kvar i Rydal. Efter fadern Gustafs död år 1887 flyttade fem av syskonen, Johanna Lovisa, Maria Erika, Matilda, Emma Kristina och Elna till Oskarström där de fick arbete på den nyöppnade Jutefabriken. Systrarna Anna Christina och Augusta Sofia fick arbete på Norrby Spinneri i Borås och brodern Frans August blev rörläggare i Halmstad. Yngste brodern Carl Rickard tog arbete som sjöman och avled av blodförgiftning under en seglats till Umeå, endast 24 år gammal. Dottern Gustafva Charlotta dog endast 15 år gammal.
 


 

Bild från Wikipedia
 

torsdag 19 september 2013

Restad kyrkogård by night

En mycket sen kväll efter en natt-orientering i Restads omgivningar besökte jag även Restad kyrkogård.

Det räckte med att titta på några få gravstenar för att inse att det var inte bara de intagna på Restad som dog tidigt. Det gjorde även de anställda.

Lungsoten, tuberkulosen och lungiflammationen var allerstädes närvarande.

Johan Albert August, skötare från Restad
dog endast 28 år gammal av tuberkulos

Karl Viktor Svensson, sjukskötare från Restad
dog 32 år gammal av lunginflammation

Carl Gustaf Trägård, hospitalsläkare från Restad
dog 44 år gammal av gikt och någon form av njursjukdom
 
 Under åren 1905-1919 listas följande anställda som avlidna av antingen lungsot eller lunginflammation på Restad:
 
Karl Gunnar Malmsten, sjukskötare från Restad, dog 1906, 23 år gammal av lungsot
Augusta Vilhelmina Ringborg, sjuksköterska från Restad, dog 1906, 31 år gammal av lungsot
Olof Vilhelm Johannes, son till sjukskötaren Per Olof Eriksson o hans hustru Eva Sofia från Restad, dog 1908, drygt tre månader gammal av lungiflammation
Axel Alfred, son till torparen Johannes Boström och hans hustru Augusta Karolina från Restad, dog 1908, fem månader gammal av lunginflammation
Karl Artur, son till ladugårdskarlen Ander Johan Eriksson och hans hustru Maria Axelia från Restad, dog 1908, ett halvt år gammal av meningitis tuberculosa
Johan Ludvig Ivarsson, sjukskötare från Restad, dog 1910, 29 år gammal av lungtuberkulos
Lars Gottfrid Larsson, sjukskötare från Restad, dog 1912, 34 år gammal av lungsot
Karl Viktor Svensson, sjukskötare från Restad, dog 1914, 32 år gammal av lunginflammation
Johan Albert Augustsson, skötare från Restad, dog 1916, 28 år gammal av tuberculos
Karl Herman Karlsson Kjell, skötare från Restad, dog 1917, 38 år gammal av lunginflammation
Karl Filip Isidor Blomqvist, skötare från Restad, dog 1918, 25 år gammal av lunginflammation
Karl Hjalmar Albin Eriksson, sjukskötare från Restad, dog 1918, 36 år gammal av lunginflammation och influensa
Sven David Jonsson, skötare från Restad, dog 1918, 29 år gammal av lunginflammation och influensa
Johan Edvin Gran, skötare från Restad, dog 1918, 29 år gammal av lunginflammation
Anna Maria Olausson, sömmerska från Restad, dog 1918, 23 år gammal av lunginflammation
Aldar Konstantin Lundberg, skötare från Restad, dog 1918, 36 år gammal av lunginflammation och influensa
Alma Fredrika Olofsson, hospitalssköterska från Restad, dog 1919, 27 år gammal av lungsot
Anna Julia Johansson, sjuksköterska från Restad, dog 1919, 34 år gammal av lungsot
Elin Sofia Johansson, hustru till sjukskötare August Vilhelm Johansson från Restad, dog 1919, 37 år gammal av lungtuberkulos
   
Vad Emma dog av har jag tyvärr inte kunnat utröna.
 
"Lille Bertil", son till befallningsman Karl Vilhelm Alfred Hellberg och
makan Amalia Lovisa,
blev inte ens ett år gammal.
Enligt dödboken blev han "förgiftad av våda."
 
Ytterligare en liten Bertil från Restad avled några år senare, sonen till
skötaren Nils Otto Karlsson och hans hustru Ellen Maria. Även denne Bertil
hade fått i sig något han inte borde, enligt dödboken dog han av "lut, drucken av misstag".
 
 Någon gravsten efter överskötaren Johan August Ryd lyckades jag inte finna på kyrkogården. Men då han blev begraven "i stillhet" efter att ha tagit sitt liv en septemberdag år 1907, endast 28 år gammal, kanske han inte fick någon framträdande gravsten på kyrkogården. Johan August var skötare på Restad i knappa två år innan han valde att avsluta sitt liv genom att hänga sig.

Skriftställarinnan Anna Tornström med den vackra gravstenen,
har jag inte lyckats återfinna i dödboken.
 
De intagna fick inga namn på sina gravkors.
På de allra flesta kors finns dock ett nummer,
det nummer som de intagna står under i församlingsböckerna m.m.

Albert Fritiof Thedin, sjukskötare från Restad.
Hade varit anställd på Restad i knappa fyra år då han valde att ta sitt liv, 32 år gammal.
 
Att läsa vad som stod skrivet på gravstenen var mycket svårt
i mörkret på kyrkogården, med endast min mobiltelefons lampa till ljus.
Till slut visade sig texten vara den sista versen av  "En svanesång" av Dan Andersson.
 
Nu stundar fest, nu varslar uppbrottstimma,
då fri och frälst jag upphör att förnimma,
och stiger i det namnlöst mörka ner -
och jublar, faller, ler och finns ej mer.


onsdag 24 oktober 2012

Mandus den sluge...

Inför förberedelserna av årets orienteringsavslutning letar jag igenom mina hyllor efter tidigare års ideer. Och hittar en dikt i en låda. Men va? Har jag verkligen skrivit detta? O ja, det har jag ju faktiskt, även om det var många år sen och jag nu har glömt bort det.

Eftersom dikten har mycket stor koppling till skogen så får den väl hänga med in på denna sidan...

Om dikten verkar väldigt underlig emellanåt så beror det på att den består av ett stort antal ledtrådar och gåtor...

Jag hastar nedför Troppes berg på lång dags färd mot natt.
Fort, så att länsman den lee ej kan få mig fatt.
Slänger bytet på ryggen och ger mig av i hast,
för Mandus den sluge kan ingen få fast.

En tjuvjägares vardag är full av bestyr,
med bytet på ryggen jag långt bort i skogen flyr.
Inälvorna får Mickel den röde äta opp,
jag går nu mot ljusen för att länsman villa bort.
När ljusen slocknat jag följer den lilla porlande,
den tar mig till den stora brusande,
Nordan är min gamla flottningså,
svår att ta sig över, men jag finner nog nån råd.

Bort, bort jag flyr uppför berg, klack och rygg.
En klok gumma mig spått: jag skall få hjälp med min dygd.
En man vars namn är Bob och som bor flera mil härifrån
skall leda mig rätt nu när mörkret sänkes över ån.
Bob sägs vara en man med mången klok devis.
Jag följer nu hans led - en favorit i repris.

Fasiken, länsman har fortfarande inte tappat takten.
Får ta mä'n på en svängom i skogen så att han ger upp jakten.
Näe, länsman är en skitstövel, mä sånna ska en sig inte befatta,
han har mungipera neråt å ögena ä matta.
En ska hålla sig till folk som mi käring Britta,
ho ler ständigt, på henne jag älskar att titta.

Strax är jag och jycken framme vid min gamla koja,
den börjar bli förfallen, men över sånt kan man inte sig oja.
Dags för en sup och en stund vid brasan,
sen raskt iväg för att få länsman från hasan.

Britta, mi käring, ho väntar därhemma.
Väntar på kött för att få slippa lavgröten den slemma.
Kokt kråka det åt vi igår,
men imorrn uppå bordet det står:
Rådjur mä rönnbärsgele
och så en liten sup därte'.
Tänk om en också kunde hitta sig en liten abbore eller öring,
kanska jag tar ett var runt tjärnen framöver.

Snart är jag hemkommen och byn ska då få veta
att jag nedlagt ett rådjur med bössan min heta.
"Amandus på Berget" blir en storslagen karl!
Med kött uppå bordet och hö i bal om bal!

Oh, ett irrbloss gnistrar till.
Eller kanske jag börjar nicka till.
En sup jag tagit och skum blev världen,
det gnistrande leder mig vidare på färden.
Efter en stund kvicknar jag till och ser inget mera gnistrande,
då vandrar jag istället 190.000.000 mm Ö för att komma vidare.

Kvista, min trogna, hon följer mig var dag,
uti jaktens mödor hon funnit behag.
Hon skallar och spårar,
snart en hare hon dårar
Pang! ett skott går av,
en hare i en för tidig grav...

Om en kanske skulle ta och sälja sig en skank
av mitt rådjur och tjäna mig en slant.
100 Riksdaler kan jag kanske få för't,
om inte länsman hinner upp mig, för då är det kört.

Jag vandrar vidare 23 grader mot strömmen,
kryssar mig fram och är halvvägs in i drömmen.
Går sen NO längs den starka tills den svaga tar vid,
följer den, är snart hemma, slut på dagens strid.

Jag går nu söderut på min väg Risa-Johns gamla väg,
i över ett halvt sekel han knegade här.
Bar sten efter sten efter sten efter sten,
sprängde, och svusch!, sten fastnade högt upp i gren...

Jag vandrar försiktigt tills vägen tar sin ände,
den leder mig till elden och mången god frände.
Först en stund i goda vänners lag,
med soppa och sup och gott välbehag.
Sen hem till mor Britta som troget väntar mig,
till rådjur och kräftor hon säger aldrig nej.

Länsman blev kvar uti skogen mörk,
tog en sup, såg irrbloss och tjärnen mörk.
Han somna vid tjärnen och vakna dan därpå.
Mandus den sluge kan ingen rå på!

fredag 13 maj 2011

Speleman David Karlsson

Min farfars far, David Karlsson från Råby-Rekarne i Sörmland, var en välkänd fiolspelare i bygden. Även hustrun Alma och tre av hans söner spelade fiol. En av sönerna var dessutom fiolbyggare och en av hans fioler hänger på väggen här hemma.

Sörmlands musikarkiv har tillgång till uppteckningar efter ca 700 spelemän i Sörmland. En av dessa är min farfars far.

En av valserna som jag själv lärt mig att spela är Vals från Gillberga:


Samtliga uppteckningar av David Karlsson kan du hitta på Sörmlands musikarkivs hemsida.

Från samma hemsida hämtas följande minnesord om David Karlsson:

"David Karlssons namn och gärning är fast förknippat med hemsocknens kommunala och kyrkliga liv.
Bland mängden av kommunala och kyrkliga förtroendeuppdrag som under årens lopp lades på hans axlar kan nämnas ordf. i konununalnämnden, ordf. i fattigvårdsstyrelsen, ordf. i barnavårdsnämnden och pensionsnämnden, led. av skolrådet och taxeringsnämnden m.m.
Den kyrkliga verksamheten och församlingslivet låg honom även varmt om hjärtat. Sålunda var han sedan tjugotalet år tillbaka ordf. i Råby-Rekarne församlings kyrkostämma. Uppdraget som kyrkvärd föll även på hans lott vid faderns frånfälle för närmare tre årtionden sedan.
Hans mångsidiga intressen räckte även till för ungdomen och idrottsrörelsen i hemsocknen. När Rekarne GoIF bildades var han med i den första styrelsen och har under årens lopp tillhört föreningens stödjande krafter i olika avseenden.
Under sin krafts dagar uppehöll han i c:a tjugo år tjänsten som fjärdingsman i socknen, en befattning som han med stor heder skildes från när denna tjänst på grund av omorganisationen upphörde på 1930-talet.
Hans gagnande gärning i det allmännas tjänst uppmärksammades även på högre ort och vid kommunsammanslagningen 1951, då han av åldersskäl lämnade sina kommunala uppdrag, erhöll han den kungliga guldmedaljen i femte storleken med inskriptionen "För medborgerlig förtjänst".
David Karlsson var en färgstark personlighet och något av socknens klockarfar. Han var den som allt ordnade. Hans öppna och redbara väsen, hans oräddhet och stora hjälpsamhet grundlade det goda anseende som hans mångåriga oegennyttiga gärning bland bygdens folk alltmera befäste. Med sitt skarpa intellekt, parad med en hjärtegod humor hade han mindre svårigheter än de flesta att övervinna hindren. Hans slagfärdighet och utomordentliga minnesgodhet gjorde honom till en fruktad debattör. Han var den genuina bondebygdens representant, måhända den borne lokalpatrioten, men känslan för hembygden gjorde honom aldrig till egoist. Han respekterade andras synpunkter och positionen som socknens främste talesman steg honom icke åt huvudet. Han förblev den enkle lantmannen och hans rättspatos och medkänsla för nödlidande medmänniskor förskaffade honom den obestridliga popularitet som han med rätta åtnjöt i alla läger.

David Karlsson var född i Råby-Rekarne socken den 26 juni 1882."

måndag 7 februari 2011

Vad ska folk säga?

Den här fantastiska dikten finns införd i en av Dan Korns många böcker som handlar om människors levnadsöden runtom i skogarna i västsverige. Dikten är skriven är Inger Dahlberg, Berghem.

Vad ska folk säga?

Måste alla stöpas i samma form
efter av andra bestämd standardnorm?

"Vad ska folk säga?", många sig frågar
och därför inget förändra vågar.
Får "vad ska folk säga?" styra vårt liv,
bli hinder för egna initiativ?
Få oss att sitta bakom stängda fönster
utan att våga bryta invant mönster.
Är det "vad ska folk säga?" som tyngst väger
när det endast är ett liv vi äger?
Ett liv så dyrbart men alltför kort
där dag, månad och år flyger bort.
"Vad ska folk säga?" är väl inte det mått
som får förstöra det enda liv vi fått?

Varför inte våga leva själv,
våga gå mot strömmen i livets älv?
Våga pröva något alldeles nytt
fånga en möjlighet innan den flytt.
Ta vara på nuet som livet har,
den gåvan har vi inte alltid kvar.
Utan att skada, på olika sätt,
försöka att göra det som är rätt.
Att våga räcka en hjälpande hand,
att orka leva föraktad ibland.

Om fler människor vågade leva så,
kanske alla rikare liv kunde få.