Borstbinderskan Olga Cecilia Eliasdotter

Tillfällighetsfynd är ju mina favoritfynd (även om just det här mest var ett sorligt fynd) och just det här gjorde jag i en bouppteckning från 1918.I Olga Cecilia Eliasdotters bouppteckning såg jag att det både fanns en stor mängd olika borstar, men också flera olika verktyg som användes vid borstbindning. En av Hedareds borstbindare, alltså!

Hon dog dock ganska ung, knappt 36 år gammal, och bodde då på fattigstugan i Hedared, och jag bestämde mig för att leta reda på lite mer information om henne. Först och främst, varför bodde hon på fattigstugan vid en så låg ålder?

Olga Cecilia Eliasdotter föddes 1882 i Hedared Skattegården där hennes föräldrar Elias Johansson och Brita Kristina Olausdotter ägde ett 1/16-dels hemman.

Mamman Britta Kristinas föräldrar var också de ägare till en gård i Hedared Skattegården och så hade också Elias föräldrar varit tidigare. Det var denna gård Elias övertog någon gång runt 1860.

1876 gift Elias och Britta Kristina sig och på Hedared Skattegården föddes nu döttarna Alma Alida (1876), Emma Fredrika (1878), Betty Charlotta (1880) och så till sist Olga Cecilia (1882).

1883 hände så något som gjorde att det började gå utför med familjen. Vad vet vi dock inte. Men 21/11 1883 fick familjen lämna gården och istället bli fattighjon på sockenstugan.

Efter knappt 3 år på sockenstugan lämnar Elias resten av familjen. För Amerikat. Om han gjorde det i tanken att tjäna pengar och sedan återvända till Hedared eller om tanken var att familjen skulle komma efter vet vi inte. Fadern återvände dock aldrig. Resten av familjen blev kvar i Hedared, med undantag för dottern Alma som också hon reste till Amerika. I bouppteckningen efter Olga Cecilia sägs systern Alma vara boende på ”obekant ort i Amerika”. Fadern nämns överhuvudtaget inte, kanske hade man börjat inse att han inte skulle komma tillbaks?

Systrarna Emma och Betty lämnar så småningom sockenstugan medan Olga Cecilia stannar kvar där tillsammans med modern Brita Kristina. Under hela perioden Britta Kristina bor på sockenstugan finns omnämnandet om maken med;  ”Gift med Elias Johansson som vistas i Amerika”.

I husförhörslängden från 1895-1905 är en ny kolumn ifylld för Olga Cecilia, kolumnen för Yrke/Stam eller Lyte; Blind. Först nu får vi alltså reda på en av orsakerna till att Olga Cecilia fortfarande bor kvar på fattigstugan upp i vuxen ålder.

1910 dör modern Brita Kristina, 60 år gammal, av lunginflammation.

Och från 24 februari 1911 och fram till sin död 1918 bor faktiskt Olga Cecilia helt själv i sockenstugan. Den siste på sockenstugan förutom henne själv, fattighjonet Johannes Henriksson, dog detta datum, och sedan fick alltså Olga ha sockenstugan för sig själv. I husförhörslängden uppges hon vara Korgmakeriarbetare, medans ägodelarna i bouppteckning på alla sätt tyder på att hon varit borstbindare.Tillgångarna i bouppteckningen var inte speciellt många:

Bordbinderiverktyg 3 kr
10 klädesborstar, 4 hattborstar, 1 skoborste, 1 hårborste, 2 cykelborstar 20 kr
Diverse andra borstar 15 kr
Diverse borstmaterial 5 kr
En hammar, 2 tänger, en sax 1 kr
Ett fickur 3 kr
5 Kaffeskedar 1 kr
1 Koffert 50 öre
2 handväskor, en låda, en portmonnä 1 kr
En hängmatta 2 kr
Diverse linne 5 kr
Den aflidnas gångkläder 25 kr
Diverse 1 kr

Hon hade också 158 kr och 95 öre i kontanter och innestående pensionsmedel hos Fattigvårdsrådet på 17 kr och 10 öre. Dessutom var G Eriksson i Eriksgården skyldig henne 25 kr.

Tillsammans hade hon alltså tillgångar på 283 kr och 55 öre, vilket kan tyckas vara ganska ok för denna tid. Skulderna översteg dock tillgångarna. Utöver utgifter för begravning, bouppteckning mm hade hon en stor skuld till Hedareds fattigkassa på 985 kr och 3 öre. Tillsammans uppgick skulderna till 1.095 kr och 3 öre.

Det som systern Emma alltså fick ärva (den enda systern som man alltså visste var hon fanns vid tillfället) var en brist i boet på 811 kr och 48 öre. Vad Emma tyckte om sin till Amerikat ”bortflydda” far och syster kan man bara gissa.

Sockenstugan i Hedared finns fortfarande kvar, åk gärna och titta på den. Sväng in vid affären i Hedared, fortsätt någon kilometer så ligger sockenstugan sedan på vänster sida vägen, ganska nära Östra Valsjön.

Uppgifterna är hämtade från Bouppteckningar (www.arkivdigital.se) och från husförhörslängder och begravningslängder (sok.riksarkivet.se).

Röjningsrösen omkring Hulebo by

Under hösten 2014 läste jag en orienteringskurs i GIS vid Karlstad Universitet.

Jag valde då att som projektarbete göra en inventering och inmätning med gps utan alla de röjningsrösen som finns omkring min hemby Hulebo i Sandhults socken.

Ungefär 6 hektar inventerades och drygt 500 röjningsrösen mättes in. Hela rapporten kan du läsa här.

Finland tur och retur

År 1742, i slutet av april eller möjligtvis i början av maj, vandrade de fem soldaterna Erik Apelroth, Sven Asp, Bengt Månsson Giösman, Torsten Hedenberg och Nils Sällman iväg från Sandhult till soldatmönstringen i Stockholm den 13/5 1742.

Soldaterna var unga, Erik Apelroth, som tjänstgjorde för soldatroten i Näs, var född 1720, alltså enbart 22 år gammal och hade vid färden till Stockholm hunnit ha soldattjänsten i Näs i ungefär ett halvår. Sven Asp tjänstgjorde på Äspholmens rote och var född 1719. Även Sven hade varit soldat i knappt ett halvår. För Torsten Hedenberg saknas födelseår, men han hade blivit antagen som soldat i Bäckabo samma vår som vandringen mot Stockholm och var antagligen inte så gammal han heller.

Bengt Månsson Giösman från Götsereds soldattorp var lite äldre. Han var född år 1695 och alltså 47 år gammal. Han hade hunnit tjänstgöra 26 år som soldat. Nils Sällman var 48 år gammal och hade varit soldat i 20 år på Sandareds soldattorp.

Vid mönstringen i Stockholm blev alla fem kommenderade till galläreskadern, Apelroth, Asp, Giösman och Hedenberg hamnade på galären Lustig och Sällman på galären Johannes. Galläreskadern låg vid denna tid i Finland, men var inte inblandade i några strider i Hattarnas ryska krig som pågick 1741-1743 mellan Sverige och Ryssland.

Månaderna går och den 28 november plockar prästen i Sandhult fram sina kyrkböcker för att göra några noteringar. Vi kan där tydligt läsa följande:
* Soldaten Bengt Jössman. Död i Finlandh
* Soldaten Nils Sellman. Död i Finland.
* Soldaten Sven Asp. Död i Finland.
Apelroth och Hedenberg nämns inte i dödboken, men i soldatrullorna framkommer det att även de mötte samma öde.

Men vad hände då på galärerna? De var ju inte med i några stridigheter? En fältpräst, vid namn Tiburtius, besökte en av galärerna 1742 och skrev ner följande: "Ner i rummet på galären var horribelt osnyggt. Soldaterna hade rödsoten, så att tågvirket, golv och sängar, ja, allt var nedsmutsat med blodig träck, och en gruvlig stank, så att jag undrade, huru någon man kunde bliva vid liv, och ändå frågade ingen efter rengöring, så att det såg ut, som allt med flit befordrades till undergång".

Flera tusen sjömän tros ha dött av sjukdomar under de här krigsåren. Ca 260 man från Älvsborgs regemente avled. Hela fartyg avsattes som s.k. sjukskepp, Sven Asp och Bengt Giösman uppges ha dött på ett sjukskepp.

Här kan du läsa Tiburtius hela "Historia om finska kriget åren 1741 och 1742".

Majstångsbacken

Tack vare en karta från 1703 vet vi att de boende vid Hällereds säteri i Sandhult firade någon form av midsommar redan i början av 1700-talet, och troligtvis ännu tidigare än så.

Majstångsbacken finns inte längre kvar. Kullen och den röstäckta åkern på kartan schaktades bort i samband med byggnationen av det nya testbanan i Hällered, Aztazero.

En skog av Cladonia!

I skogen finns ett släkte av små, små lavar vid namn Cladonia, eller på svenska bägarlav. Alla de här små lavarna blommar men på många av dem kan det vara svårt att se med blotta ögat, då blomningen sker i nästan exakt samma färg som själva laven. Dock finns det undantag!

Den här vackra kochenillbägarlaven fann jag när jag satte 

mig och fikade i kanten av torvtagen på Tänge mosse.

Och lite längre bort dök det upp en hel skog av Cladonia!

Röda granen

Hemma i skogen finns en gran som kallas för Röda granen, detta pga att dess skott är röda! Eller i alla fall var. Granen har nu många år på nacken och blir inte så röd längre. Dock har den ynglat av sig lite här och där så det går fortfarande att se de speciella granarna med dess på våren chockrosa och senare röda skott.

Den ursprungliga granen står kvar bort i skogen, 

men nuförtiden är det tyvärr inte så mycket med den....

En gång i tiden var den till och med 

naturminnesmärke och fridlyst.

Getkräk och fähunnar

Även bouppteckningar kan ibland få en att dra på munnen. I bouppteckningen efter Anders Gabrielsson i Viken, Sandhult, från år 1848 nämns att han bl.a. ägde 6 gjetkräk och 1 fähun...

Trummesjön i solnedgång

Trummesjön i Sandhult

 

 

Strövtåg i hembygden

 

 

 



Mandus den sluge...

Inför förberedelserna av årets orienteringsavslutning letar jag igenom mina hyllor efter tidigare års ideer. Och hittar en dikt i en låda. Men va? Har jag verkligen skrivit detta? O ja, det har jag ju faktiskt, även om det var många år sen och jag nu har glömt bort det.

Eftersom dikten har mycket stor koppling till skogen så får den väl hänga med in på denna sidan...

Om dikten verkar väldigt underlig emellanåt så beror det på att den består av ett stort antal ledtrådar och gåtor...

Jag hastar nedför Troppes berg på lång dags färd mot natt.
Fort, så att länsman den lee ej kan få mig fatt.
Slänger bytet på ryggen och ger mig av i hast,
för Mandus den sluge kan ingen få fast.

En tjuvjägares vardag är full av bestyr,
med bytet på ryggen jag långt bort i skogen flyr.
Inälvorna får Mickel den röde äta opp,
jag går nu mot ljusen för att länsman villa bort.
När ljusen slocknat jag följer den lilla porlande,
den tar mig till den stora brusande,
Nordan är min gamla flottningså,
svår att ta sig över, men jag finner nog nån råd.

Bort, bort jag flyr uppför berg, klack och rygg.
En klok gumma mig spått: jag skall få hjälp med min dygd.
En man vars namn är Bob och som bor flera mil härifrån
skall leda mig rätt nu när mörkret sänkes över ån.
Bob sägs vara en man med mången klok devis.
Jag följer nu hans led - en favorit i repris.

Fasiken, länsman har fortfarande inte tappat takten.
Får ta mä'n på en svängom i skogen så att han ger upp jakten.
Näe, länsman är en skitstövel, mä sånna ska en sig inte befatta,
han har mungipera neråt å ögena ä matta.
En ska hålla sig till folk som mi käring Britta,
ho ler ständigt, på henne jag älskar att titta.

Strax är jag och jycken framme vid min gamla koja,
den börjar bli förfallen, men över sånt kan man inte sig oja.
Dags för en sup och en stund vid brasan,
sen raskt iväg för att få länsman från hasan.

Britta, mi käring, ho väntar därhemma.
Väntar på kött för att få slippa lavgröten den slemma.
Kokt kråka det åt vi igår,
men imorrn uppå bordet det står:
Rådjur mä rönnbärsgele
och så en liten sup därte'.
Tänk om en också kunde hitta sig en liten abbore eller öring,
kanska jag tar ett var runt tjärnen framöver.

Snart är jag hemkommen och byn ska då få veta
att jag nedlagt ett rådjur med bössan min heta.
"Amandus på Berget" blir en storslagen karl!
Med kött uppå bordet och hö i bal om bal!

Oh, ett irrbloss gnistrar till.
Eller kanske jag börjar nicka till.
En sup jag tagit och skum blev världen,
det gnistrande leder mig vidare på färden.
Efter en stund kvicknar jag till och ser inget mera gnistrande,
då vandrar jag istället 190.000.000 mm Ö för att komma vidare.

Kvista, min trogna, hon följer mig var dag,
uti jaktens mödor hon funnit behag.
Hon skallar och spårar,
snart en hare hon dårar
Pang! ett skott går av,
en hare i en för tidig grav...

Om en kanske skulle ta och sälja sig en skank
av mitt rådjur och tjäna mig en slant.
100 Riksdaler kan jag kanske få för't,
om inte länsman hinner upp mig, för då är det kört.

Jag vandrar vidare 23 grader mot strömmen,
kryssar mig fram och är halvvägs in i drömmen.
Går sen NO längs den starka tills den svaga tar vid,
följer den, är snart hemma, slut på dagens strid.

Jag går nu söderut på min väg Risa-Johns gamla väg,
i över ett halvt sekel han knegade här.
Bar sten efter sten efter sten efter sten,
sprängde, och svusch!, sten fastnade högt upp i gren...

Jag vandrar försiktigt tills vägen tar sin ände,
den leder mig till elden och mången god frände.
Först en stund i goda vänners lag,
med soppa och sup och gott välbehag.
Sen hem till mor Britta som troget väntar mig,
till rådjur och kräftor hon säger aldrig nej.

Länsman blev kvar uti skogen mörk,
tog en sup, såg irrbloss och tjärnen mörk.
Han somna vid tjärnen och vakna dan därpå.
Mandus den sluge kan ingen rå på!

Källare, Bäckaryd

Bilder från den lilla, men fantastiska källaren i Bäckaryd. En källare med inbyggd sprithylla!

   

   

   

Äspholmen/Hällered - igen

Jag har tidigare i bloggen nämnt Äspholmens ödegård, strax norr om Sandhult. Äspholmens ödegård ligger inom det område där SP/Chalmers med största sannolikhet kommer att bygga en biltestbana, en "ASTA" (Active Safety Test Area).

Idag (22/9 2011) har Borås stad beslutat att säga ja till det planprogram som tagits fram ang. testanläggningen. Under vintern kommer en detaljplan att tas fram. Beslut angående densamma tas i februari 2012.

En första arkeologisk utredning gjordes av Lödöse museum 2009/2010. I denna rapport nämns att en förundersökning bör komma till stånd. Länsstyrelsen nämner i en samrådshandling från senhösten 2010 att en konsekvensbeskrivning bör göras, samt att anläggningen bör anpassas så att fornlämningar bevaras.

Under hösten 2010 har någon form av undersökning gjorts av ett fåtal av de hundratals röjningsrösen (i trakten kallade hackerör) som finns i området. Vad man kommit fram till här har vet jag ännu inte.

                        

Två av de undersökta röjningsrösena.

Kan man hoppas på att en undersökning även görs av det

 gravröse som ligger emellan Göksholmen och Äspholmen?

Här kan du läsa det arbete om Äspholmens ödegård som jag skrev för några år sedan då jag läste kulturhistoria vid Borås Högskola.

Här finns den arkeologiska undersökningen från Lödöse museum.

Planprogram taget i Borås kommunfullmägtige 22/9 2011. Här kan du också läsa om vad som framkommit i samråden med olika myndigheter m.fl.

    

Stenvägen i Risa

En av de mest sevärda platserna i Sandhults socken är stenvägen i Risa, Hedared som byggdes av bonden John Claesson i Risa. Stenvägen utgår från en av gårdarna i Risa och går sedan vidare rakt ut i skogen. Den är drygt en kilometer lång och är byggd enbart för att ta ut skog. Vägen är bred och längs kanterna kan man fortfarande hitta ståltråd som spänts upp för att få helt raka kanter på vägen. Här finns också en hel del annat materiel, såsom spadar och hinkar.

John föddes 1908 i Risa och började runt sitt tjugonde år att bygga på vägen som kom att bli ett helt livsverk. Han fortsatte byggandet i ca 50-60 år. Större delen av vägen är byggd helt för hand, dock hade han en traktor till hjälp de sista åren. Att kalla John för bonde är kanske fel, han jobbade med ett otal saker. Förutom vägbyggandet jobbade han en hel del på gården, med sådd, skörd m.m. Han hade hand om potatisförsäljningen som skedde på torget i Borås dit han tog sin traktor med potatisen på släp. Han renoverade hus och ladugård, målade, skötte djuren m.m. långt upp i åren. Det sägs att, när han sent om sider hamnade på hemmet, önskade sig ännu ett liv så att han kunde bygga klart sin väg.

Jag har hört ryktas att delar av vägen har förstörts då man avverkat skog, men jag har faktiskt inte velat åka dit för att se efter...

Denna lilla stuga står där John Claessons väg börjar.

Hulebo år 1859

Akvarell över Hulebo by, såsom det såg ut vid tiden för laga skifte år 1859.

Äspholmens ödegård

År 2003 då jag läste Sjuhäradsbygdens historia på Högskolan i Borås skrev jag detta arbete om Äspholmens ödegård i Sandhult.

Sammanfattning
Äspholmen nämns första gången i Skara Stifts kyrkliga jordebok år 1540. Gården är då ett helt prebendehemman. I början av 1600-talet uppges gården vara ½ kyrkohemman. År 1637 är Äspholmen enligt jordeböckerna ett helt kronohemman. I mitten av 1600-talet läggs Äspholmen till Hällereds gods och blir således ett helt frälsehemman.
Äspholmen har en historia som sträcker sig långt tillbaks i tiden. De tidigaste spåren är de tusentals röjningsrösen som går att hitta i området. Via spår i naturen, exempelvis band-parceller, åkerteraser m.m., samt kartbeskrivningar, skattelängder, domboksprotokoll m.m. kan man sedan följa gårdens historia fram till mitten av 1900-talet då en del av åkrarna plöjdes upp för att sedan planteras med skog. Hela området är nu skogbeväxt.
Gårdens åkrar undgick större delen av jordbruksrevolutionen. Några få åkrar tillkom mellan år 1700 och år 1900, mestadels tidigare mossmarker. Någon åker har stenröjts, men i det stora hela så hade åkrarna samma storlek och utseende i början av 1900-talet som de hade i slutet av 1600-talet.
I domböckerna kan man utläsa att boningshus och övriga byggnader på gården har brunnit vid ett flertal gånger. Äspholmen ligger nu helt öder efter att kvarvarande byggnader rivits någon gång runt år 1940.
År 1571 fanns på Äspholmen totalt 41 djur (undantaget fjäderfän). Ca 50 år senare har siffran ökat till 83 stycken.
Skogen runt Äspholmen nämns då och då i domböckerna, ofta när det gäller olovlig avverkning eller svedjor. Kolningen runt gården har varit ganska frekvent under en ca 60 år lång period i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet då Wolffenfors bruk fanns vid närbelägna Hälleredsån. Den bortglömda ödegården Äspholmen kan berätta myket om gångna tider.

Gör gärna ett besök!

Du kan ladda ner hela arbetet här.

Pettersberg

eller "life of Nils Petter Nilsson"...

Den 18 januari 1810 föddes gossen Nils Petter Nilsson i Karlstad. Fadern var hattmakaregesällen Anders Nilsson och modern hetter Stina Eriksdotter. Efter några år går det utför med familjen och i slutet av 1820-talet uppges de vara "lösdrivare och utan uppgiven hemvist". Fadern drunknar så småningom.

Nils Petter klarar sig dock bättre till en början. År 1832 uppges han vara handelsdräng i Stockholm. Samma år gifter han sig med Elin Gabrielsdotter från Viken i Sandared. Samma år återigen anklagas han för stöld på Hällereds säteri norr om Sandhult. Nils Petter och Elin lyckas dock trots anklagelsen om stöld köpa en liten gård i Torp, Sandhult, där den bor mellan åren 1832 och 1848. Under tiden på Torps gård föds fem barn: Christina, Johannes, Johanna, Clara och Lotta.

År 1848 händer dock något, oklart vad, och familjen klarar inte av att behålla gården, utan flyttar till Bäckebo där de bor som inhyses hos en av bönderna i byn.
År 1856 får Nils Petter och sonen Johannes "näringsbetyg till Jernvägen", d.v.s. de fick tillstånd att bli järnvägsarbetare. Järnvägarna började nu växa fram över Sverige.
År 1857 flyttar de till torpet Pettersberg, som de själva bygger och odlar upp.
År 1873 avlider Nils Petter efter ett, med dåtidens mått mätt, innehållsrikt liv, och torpet övertas av sonen Johannes.

Johannes bor kvar på Pettersberg till år 1912 då han avlider. Hustrun Kristina Johansdotter hade dött fyra år tidigare och de tre barnen August Leander, Fredrika och Zelma hade redan tidigare lämnat torpet.