Östmarksmordet

Eller hur en återupptäckt gammal kaffekanna kom att leda fram till nåt helt annat...

Under mitt senaste besök i Värmland vandrade jag o min mor omkring invid Djupen, en liten skogstjärn nära Arnsjön i Östmark. Vi tyckte området såg ganska fint ut o funderade på om det möjligtvis hade funnits något torp i närheten. Invid en gammal stenmur råkade jag sparka till något metallföremål, vilket visade sig vara en sedan länge bortglömd kaffekanna. Strax hittade vi också en torpskylt där torpnamnet visade sig vara "Djupdammen". Jag plockade av någon anledning upp min mobil, sökte på Djupdammen och ramlade rakt in i ett mord!

Nämligen mordet på 20-åriga Elise Olsdotter från Maståsen, Åskogsberg, Östmarks socken.

Sökningen på ordet "Djupdammen" tog mig till sidan "Digitaliserade svenska dagstidningar" där en mängd äldre svenska tidningar finns inscannade. Torparen på torpet Djupdammen fanns vid något tillfälle med vid någon av rannsakningarna och det var alltså tack vare honom som jag ramlade på detta mord.

I de första tidningsnotiserna kan man läsa att Elises försvinnande den 5 september 1909 troligtvis handlade om ett självmord. Snart flyttas dock fokuset över till fästmannen Axel Olsson.

I ett stort antal tidningsartiklar kan man nu följa målets fortgång och de många rannsakningarna. Målet tog många vändningar och nådde så småningom både till hovrätten och Högsta Domstolen. De två tidningar som skrivit mest om målet är Dalpilen och Kalmar. Följ med på resan:

Kalmar 1910-07-23     Den försvunna Värmlandsflickan

Polisförhör har nu hållits med anledning af den amälan som hemmansägaren Olof Eriksson vid Maståsen, Östmark, gjort om att hans dotter Elise under mystiska omständigheter försvunnit den 5 september i fjol. Hvad som därvid framkommit är ingalunda ägnadt att styrka misstankarna mot flickans fästman, hvilken beskrifves som en ordentlig ung man, utan det ser i stället ut som om hypotesen om ett mord endast hvilade på ett underlag af vidskepelse. Flickans föräldrar ha nämligen vändt sig till en s.k. klok gubbe i Dalarne, och denne hade förklarat att flickan hade blifvit ihjälslagen med en hammare af fästmannen och en annan mansperson, hvilka sedermera skulle kastat kroppen i en skogstjärn.

Sannolikast är att ett själfmord föreligger. Ett yttrande som flickan haft innan hon försvann tyder därpå. Då modern nämligen förebrått henne för hennes hafvandeskap hade dottern svarat att föräldrarna icke skulle behöfva se henne med något oäkta barn.

 Kalmar 1910-07-25     Den försvunna Östmarksflickan

I fredags har inför Fryksdals öfre häradsrätt förhör hållits angående hemmansägaredottern Elise Olsson i Maståsen, Östmarks socken, som försvann den 5 september förlidet år.

Förhöret pågick i tre timmar. Därvid hördes den försvunnas föräldrar upplysningsvis och därpå på ed elfva personer, bland dem Elises fäsman 23årige Axel Olsson, Kapistorp. Föräldrarna berättade att de känt till dotterns förhållande till Axel Olsson och hennes hafvandeskap och att de aldrig förebrått henne något härför. Dottern hade varit glad till sinnes och aldrig i föräldrarnas närvaro visat tecken på lifsleda.

Axel Olsson vidgick sitt förhållande till Elise samt att han lofvat henne äktenskap. Sista gången han och Elise träffats, hade hon stuckit till honom ett bref, däri hon beklagade sig öfver att föräldarna voro elka mot henna och sade, att hon ville dö. Detta bref hade han emellertid bränt upp.

Ett af vittnena berättade, att han den dag, då Elise försvann, hade hört tvenne rop som af en kvinno- eller gossröst i riktning mot en damm, kallad Djupdammen. Af vittnesförhören i öfrigt framgick, att tre särskilda skallgångar efter den försvunna ordnats och att draggningar ägt rum i en del sjöar. I Djupdammen hade någon draggning likväl icke företagits. Flera af vittnena uppgåfvo, att Elise icke yttrat någon lifsleda.

För inhämtande af ytterligare upplysningar uppsköts förhöret till den 6 augusti.


Kalmar 1911-01-20     Upptäckt brott

Karlstad den 19. Den 5 september 1909 försvann tjänsteflickan Elise Olsson från Maståsen i Östmarks socken under en vandring till en syster som hon sagt sig skola besöka. Rykten började gå att flickan som befann sig i långt framskridet hafvandetillstånd mördats af sin fästman drängen Axel Olsson. Förhör hölls i saken och flera vittnen hördes men intet af vikt framkom. Skallgångar arrangerades men utan resultat.

I tisdags påträffade emellertid tvänne jägare i Östmarks skogar Elise Olssons lik doldt mellan två stenar och öfvertäckt med jord och mossa. Liket anträffades 3 kilometer från flickans hem och omkring 200 meter från den väg hon skulle gått till systern. Hennes fästman, drängen Olsson har nu häktats och införpassats till länsfängelset i Karlstad.
 

Kalmar 1911-01-25     Mordet i Östmark. Den döda flickans lik uppätet af räfvar.

Om det förfärliga fyndet i Östmarksskogen, hvarom ett telegram förut meddelat, berättas nu vidare:

De två jägare, af hvilka den ene var den mördade Elise Olssons broder, hade spårat upp en räf, och under det de förföljde denne till hans lya gjordes likfyndet. Ej långt från lyan fick brodern se några rester af en tröja, hvilken han genast igenkände vara systerns. I trasorna lågo en del benrester, som afgnagts af räfvarne. Efter en stunds ihärdigt letande upptäcktes slutligen liket mellan några stenar alldeles öfver räflyan. Det var öfvertäckt af stenar, på hvilka lagts mossa.

En hemsk syn mötte de både männen. Nästan allt kött på den dödas kropp hade bortslitits, och delar af skelettet hade förts bort. En sko hittades strax intill, och foten, som satt kvar i denna hade blifvit afbiten. Äfven den andra foten var afbiten, och hittades omkring en kilometer från platsen. I hufvudet, som var skildt från kroppen, märktes bakom ena örat ett hål efter något tillhytte eller möjligen af en kula.

Likdelarna ha tagits i förvar. Hufvudet skall underkastas rättsmedicinsk undersökning.

Det hemska mordet gjorde ungefär 2 kilometer från flickans hem och 150 meter från den väg hon gått.

Skäggared igen

Så kom då stunden när vattnet i Storsjön sjunkit såpass att man kunde gå ända fram till grunden av Skäggareds forna gård.

Det går åter att vandra grusvägen fram till Skäggareds gård.

 

Så hände då det som man knappt trodde skulle hinna hända:

Skäggareds åkrar grönskar igen!

Dock har all jord spolats bort och åkrarna består endast av grus.

 

I förgrunden gårdens trappsten.

I bakgrunden den nedrasade spismuren.

 

Under huset visade det sig finnas två relativt stora källare.

 

Spridda rester av en kakelugns innanmäte.

 

 

Kallebäcks kolerakyrkogård

Det mycket smittsamma tarmsjukdomen kolera nådde Sverige för första gången år 1834. Hur många liv den skördade i Sverige är inte klart, men det uppskattas att ca 1.500.000 europeer dog av koleran detta år.

Sedan dess har koleran återvänt till Sverige ett flertal gånger, bland annat år 1866 då denna kolerakyrkogård uppfördes. Sjukdomen ansågs såpass smittsam att de som avled av den inte fick begravas på de ordinarie kyrkogårdarna. I slutet av 1800-talet hade både hygien och avloppssystem förbättrats i Sverige, vilket gjorde att koleran så småningom försvann.

Tyvärr saknas dödböckerna för Örgryte socken under stora delar av 1860-talet, så någon helt säker uppgift på vilka som begravts här finns icke.

Dock nämner husförhörslängderna fyra personer från Kallebäck som avlidit år 1866, nämligen den inhyses arbetskarlen Olaus Smedberg (37 år gammal) från Kallebäck Mellomgården, hustrun Catharina Elisabeth Schelin från Gustafskälla, possessionaten Joh. Niclas Grönvall från Kallebäck Norgården samt dottern Ada Emilia Jönsson (4 år gammal) från Kallebäck Sörgården.
Några av dessa torde vara de som är begravda på Kallebäcks kolerakyrkogård.

Kolerakyrkogård, Kallebäck

 

 

Sommarväder

Apropå sommaråskoväder...

"Ohre Sockn i Kopparbergs Höfdingedöme, den 22 Julii.
Den 7:de nästledne om aftonen emellan klock. 6 och7, då Boskapen war från Skogen och betet hemdrefwen till Fäbod-stället Swartholsåsen, belägit 2 Mil ifrån Kyrkan Norr ut, slog åskan neder under et förfärligt ljungande och blicstrande och dödade 16 stora Boskaps Nöt samt wid pass 50 små Kreatur. Den ena tilstädes warande Pigan blef ej skadad widare, än att hon af Mull och Jord, som wid åskans nedslående upkastades, blef likasom öfwerhölgd. Af Boskaps-driften blefwo några oskadde, ehuru allesammans woro tilhopa innom et stängsel."

Ur Inrikes Tidningar 1761-08-06.


"Blixtens framfart
Häromaftonen slog åskan ned i ett boningshus i Töllinge i Helsingland. Blixten synes ha gått genom skorstenen, som jemte muren söndersprängdes i grund. Stenar och murbruk lågo kringströdd öfverallt omkring huset, genom hvars väggar blixten sökte sig väg ut, hvilket kunde synas af de bruna fläckar och större hål han lemnat efter sig. Golfvet blef alldeles upprifvet, alla fönster och dörrar sönderslogos och fönsterbågarne funnos liggande ända till 50 fot från stället. Husets ena yttervägg var flyttad 1 fot utåt, hwarvid takbjelkarne hade släppt och innertaket instörtat. Alla möbler och husgeråd äro splittrade ända till oigenkänlighet. När olyckan inträffade, befunno sig tre mindre barn, liggande i twenne sängar, i det större rummet i bygningen; alla barnen återfunnos oskadade, oaktadt blixten gått under den ena sängen, hvarest tvenne af barnen lågo, och ehuru taket instörtat och ramlat ned i den andra sängen, der ett tre års barn befann sig. En hund, fom var inne i rummet, när olyckan inträffade, synes oskadd, men är alldeles döf. Åskan har för öfrigt i dessa dagar flerestädes slagit ned i landet samt dels antändt dels dödat personer och djur. Ett af de mera märkliga åskslagen inträffade den 2 d:e i Gefle. Under ett häftigt åskväder, hvarvid åskan slog ned på många ställen i trakten, sågo personer vid egendomen Holmlund på södra sidan af Geflefjärden, huru en blixt likasom snuddade vid spetsen på flaggstången till hufvudbygnaden, men återstudsade från glaskulan på stångens spets samt fortsatte till en annan flaggstång, som med jernkrampor var fäst vid en bredvid stående mindre bygnad, i hvilken, utom en mängd sommargäster, statkarlen Pousette med familj har sin bostad. Här började blixten sitt förstörelseverk. I gafveln, mot hvilken stången var rest, finnas tre fönster, ett till vinden, ett till andra och ett till bottenvåningen. Rutorna till dessa krossades. Utefter stången, ur hvilken stora stycken sletos, gick blixten ned till första jernkrämpan, som satt vid vindsfönstret, följde denna in genom väggen till vinden, krossade der en bjelke samt kastade omkring den till fyllning använda torra sågspånen utan att dock tända densamma. En annan del af den elektriska gnistan följde stången ned till krämpan vid andra våningen slog sig ofvan fönstret in genom en hel stock samt följde taklisten i gafvelrummet efter tre väggar, till dess den kom till kakelugnsmuren. På andra sidan denna mur sitter i ett klädkontor en jernstång i muren. Till denna letade sig blixten väg. Letade är dock måhända ej rätta ordet, ty genom tjocka stenmuren slog han ett hål af ej fullt en half tums diameter, följde så jernstången ned till golfvet, genomborrade detta, inträngde genom muren på andra sidan förstugan till ett kök, som innehafves af ofvannämnde Pousette. Hvarför han tog sin väg här, förklaras deraf, att inne på köksspisens öfverbygnad stod ett strykjern och midt emot detta trängde blixten in genom muren. Nu gälde det väl att komma ned till fyrspisen af jern, men innan dess skulle gudalågan släcka en menniskas lifslåga. Invid spisen stod Pousettes 51-åriga hustru med en flicka vid sin sida. Modern störtade till golfvet, träffad af blixten, samt dog inom en kort stund, men flickan vardt alldeles oska- dad. Likasom det erhållna offret varit tillräckligt, upphörde här blixtens framfart.

Ur Wernamo Tidning 1883-07-14


"Ett häftigt åskväder
drog i lördags middag öfver hufvudstaden och trakten däromkring, bebådadt af af liknande oväder dagen förut i Södermanland och af de för dagen offentliggjorda väderleksutsikterna. Åskvädret medförde ovanligt skarpa blixtar och häftiga skrällar, och det strida ösregn, som föll i ett par timmars tid torde i våldsamhet söka sin like. Utefter gator och trottoarer strömmade vattenmassorna, rännstenarna svämmade öfver bäddarna och fotgängare och dragare gingo på sina ställen i vatten öfver fötterna.
Någon svårare olycka har åskan ej, åtminstone enligt hvad hittills är kändt, åstadkommit. I Allmänna telefonbolagets hus vid Malmskillnadsgatan tillstäldes dock åtskilligt virr-varr. Urladdningar förekommo i mängd under intensivt ljus. I aparatsalarna föllo klaffarna ned i massa, så att det under en stund blef omöjligt att uppehålla telefontrafiken. I kopplingssalarna smattrade det oafbrutet, men någon egentlig olycka blef ej följden af den elektriska urladdningen.
Samma dag lät åskan höra af sig äfven på flera andra ställen. Häftigare än i mannaminne gick åskan på Gotland. I Slite dödades en kvinna af blixten; i flera socknar hafva kreatur dödats. Till följd af starkt hagel har skörden tagit svår skada.
Under ett åskväder i torsdags förra veckan i Nora bergslag slog blixten ned vid Gamla Pershyttan, där en ko på bete dödades. Vid Gyttorp och Nora fingo resande, som bytte om tåg, armarna förlamade en stund, antagligen till följd af att den elektriska urladdningen följt järnvägsskenorna.
På torsdagen och fredagen i förra veckan gingo starka åskväder öfver Örebro län. Från Storåtrakten meddelas till Örebro Dagl., att åskan där på fredagen gått synnerligen häftigt. Elektriska ledningarna blefvo för tillfället oanvändbara, och hästar, med hvilka man körde på vägarna, föllo på knä vid de starka knallarna. På eftermiddagen gick åskan lindrigare, hvarvid dock så häftiga hagel- och regnskurar föllo, att lågt belägna åkrar med dåligt aflopp för en stund delvis stäldes under vatten och backiga vägar sönderskuros af de forsande vattenmassorna.
Hos bergsbruksidkaren Israel Persson i Skalhöjden, Järnboås, slog blixten ned i skorstenen, som ramponerades, slungade kärl, som stodo i spisen, ned på golfvet och gick ut genom ena knuten på byggningen, som gifvetvis också ramponerades; stuprören på byggningen kastades ut åt gården. Ingen antändning skedde och inga menniskor skadades.
Under åskvädret i fredags voro arbetare vid Sunds gård i Nora socken ute och höbärgade. Vid en åskknall snurrade en häst, förspänd en släpa, rundt, en annan häst, förspänd en hästräfsa, föll i sken, men hejdades snart, och en tredje förspänd en tigerräfsa, sprang midt igenom en höhässja, hvilket aflopp så, att hästen kom fram med skalmarna afbrutna och räfsan, som ej kunde följa med genom hässjan, gick - med hjul och allt - i kras.
Å Norrby egendom i Fellingsbro slog åskan ned i en stor lönn och splittrade densamma, och gick strålen därifrån in i den strax bredvid varande ladugården och dödade en oxe."

Ur Östgötaposten 1902-07-25


Mängder av äldre digitaliserade dagstidningar finns att läsa på Digitaliserade svenska dagstidningar

Begravningsmat i Tämta socken

"I dag skall Martin i jorden, se på de dukade borden,
ack vilken glädje och ack vilken fröjd.
Och får vi int’ peppar och kringlor, så har vi väl brännvin och semlor,
det gör detsamma, blott själen är nöjd."

Så låter en mycket (i mitt tycke) makaber begravningspolska från Gotland. I texten nämns några av de "rätter" som intogs på begravningen.

Några få av de bouppteckningar jag läst igenom (från Vedens härad) har tagit upp kostnaden för den förtäring som inköpts till begravningen. Tack vare detta kan vi få en liten inblick i vad som åts till begravningarna här i trakten.

Från januari 1842 finns en bouppteckning bevarad efter "inhuses enkan Kattarina Svensdotter i Malrud af Tämta socken". Den mat som nämns under rubriken begravningskostnad är: 1 skäppa råg, 6 kannor brännvin samt därutöver kött, smör, fisk och ost.

I bouppteckningen efter "gamle avskedade soldaten Lars Jerskräck" på Stavabacke, även detta i Tämta socken, finns följande antecknat under begravningskostnader: 3 kannor brännvin, 1 halv skäppa råg, 1 fjärding ärtor, 1 fjärding malt, 6 marker ost, 2 marker smör, 2 marker fisk samt kött och fläsk för 32 skilling. Lars Jerskräcks bouppteckning är från september 1843.

Furtenbachs kryddor

Sent på hösten år 1809 avled "Fru Häradshöfdingskan" Anna Sophia Furtenbach född Wedenberg i Karlgård, Skellefteå.
Bouppteckningsförfarandet blev långt och utdraget, delvis på grund av makens, häradshövdingen Carl Fredric Furtenbach, "trägna embetsgjöromål". Bland alla bouppteckningshandlingar finns bl.a. en intressant liten lista över de kryddor m.m. som fanns i hushållet. Denna lista är dock upprättad redan år 1805, och jag vet egentligen inte vad den har med bouppteckningen att göra. Intressant är den dock!

1 skålpund bondbönor
½ skålpund romerskt spenat-frö
3 lod morotfrö
2 lod palsternackefrö
1 lod rotpersiljefrö
2 lod bladpersiljefrö
2 lod rödlöksfrö
1 lod mejramsfrö
½ lod hufvudsalat
1 lod rödbetefrön
1 lod dillfrön
2 lod kålrotsfrön
½ lod goda rofwefrön
1 lod radicefrön
1 lod vinterrättikefrön
½ lod blomkålsfrön
½ lod hvitkålsfrön
½ lod blåkålsfrön
1 lod spansk syre-frö eller patientia

Alle desse frön åtstundas säkre til utsäde samt af godh slag.

Skäggared revisited

Någon gång under de allra första åren på 1900-talet kom Rydboholmsbolaget i Viskafors fram till att de behövde mer kraft till sina fabriker.

Sedan nästan 100 år tillbaks fanns fastigheten Skäggared i Seglora i bolagets ägo. På fastigheten fanns ett stort område som bl.a. bestod av 7 små sjöar som man bestämde sig för att dämma upp och därefter alltså leda vattnet ned mot fabrikerna i Viskafors.

Runt år 1908/1909 hade man byggt klart dammfästet och de små sjöarna "Yxxasiön, Hällegrimmen, Lillasiön, Booa- eller Skiäggaresiön, Jupasiön (senare kallad Mörkasjön), Hangesiön" samt en mindre tjärn på gården Självareds utmark blev nu en enda stor sjö, sedermera kallad Storsjön.

I och med detta försvann gården Skäggared samt några torpställen ner under Storsjöns yta.

Under sommaren 2012 skall bl.a. dammfästet renoveras och Storsjön sänks nu sakta. Än så länge är den sänkt med ca 3-4 meter men skall fram emot juni vara sänkt med hela 7 meter!

Och sakta, sakta håller nu gårdens Skäggareds åkrar på att åter ta sig upp över vattenytan!

Gården Skäggareds åkrar börjar nu smyga sig upp ovanför vattenytan!

Kan man hoppas på att åkrarna får ligga kvar över ytan

såpass länge  att de åter börjar grönska?

En ruin med tydlig stenfot syns i kanten av åkern.

Skäggareds boningshus skall enligt uppgift ha flyttats ned till

Rydboholm strax innan sjöarna dämdes upp.

Ett odlingsröse ser dagens ljus för första gången på mycket länge...

 

Tegel funnet längs en av de gamla stigarna.

Norr om gården finns lämningar av en järnframställningsplats.

På flera ställen runtom gården finns små slagghögar.

Det går nu åter att vandra på den gamla vägen

mellan gårdarna Lida och Skäggared.

Den äldsta bevarade kartan över gården Skäggared är från år 1700. Här berättas bl.a. att åkrarna består av mager sandjord som "under tårckåhr gifwer stoor misswäxt". Det anges också att man varit tvungen att lägga igen flera av sina åkrar då man inte haft gödsel nog till dem alla. Som positivt får dock nämnas att "på dätta hemmanet hafwer en lång tÿdd warit flitiga åboer".

Mantalslängden från denna tid visar att de tre åboerna, d.v.s. ägarna, hette Anders, Anders och .... Anders!

Skäggareds gård anno 1700. De rosafärgade 

(No. 2) områdena är de brukade åkrarna.

De gröna (No. 3) är ödelagda åkrar, ödelagda p.g.a. gödselbrist.

År 1814 ritades en ny karta över Skäggared. Detta gjordes i samband med att det blev en ny ägare, brukspatron Lindberg från Viskafors, till gården.

Vid denna tid är tonen något negativare. Här skrivs att "husen äro förfallne så i Man- som Ladugården". Vidare "åkern består av moe och grusjord, mycket tårr och hård". Ängen, d.v.s. all den mark där man slog hö till vinterfoder åt djuren var mossig och överväxt med ljung och bärris. De 12 små fåren man hade fick vinterfödas enbart med ljung och löv.

Vägen till gården anges vara "swåraste skogs- eller bygdeväg".

I denna karttext berättas också hur de tidigare ägarna betalt sina "Kronoutskylder" och skatter, nämligen mestadels genom att tillverka kol till "Wiskaforss Bruk och Manufacturvärk". "Qvinfolken" tillverkade linnevävnader.

Då patron Lindberg köpte gården fick de gamla ägarna bo kvar som landtbor, d.v.s en form av arrendatorer. De två gamla ägarna hette Anders Jansson och Hindrick Danielsson. Hindrick Danielsson väljer dock ganska omgående att flytta till Värmland och Anders Jansson får endast vara arrendator på gården några få år innan patron Lindberg bestämmer sig för att bruka gården själv med hjälp av drängen Andreas Persson Lås med familj samt pigan Johanna Andersdotter. Anders Jansson med familj bor sedan kvar som undantagsfolk på gården.

Skäggared anno 1814. Kanske förleds man att tro att arrendatorerna

bodde vackert och pittoreskt intill stranden av Skäggaredssjön.

Karttexterna berättar dock att både hus och ladugård vid denna tid är förfallna.

Åkrarna är torra och hårda och ängarna överväxta med ljung och bärris.

Häradskartan ritades i våra trakter mellan åren 1890 och 1897. Vid denna tid brukas gården av arrendatorn Lars Petersson med familj. Efter Lars död år 1902 tar sonen Linus över arrendet. Linus gifter sig med torpardottern Augusta Charlotta Andersdotter född och uppväxt på torpet Holmen tvärs över den lilla Skäggaredssjön. Linus och Augusta Charlotta blir också de sista arrendatorerna på Skäggareds gård. De bor kvar med sina barn fram till den 21 november år 1906 då de flyttar till Wiskarhult Lillegården i Kinnarumma.

En kort tid på hösten 1907, från 20 augusti till 13 december bor stenarbetaren Carl Oskar Andersson från Gerdhem med familj på Skäggared. Kanske var han med och byggde upp dammfästet till den stora dammen som strax efteråt gjorde att Skäggareds gård försvann ned under vattenytan? Som nämnts tidigare flyttades boningshuset på gården ned till Rydboholm efter att alla avflyttat.

Häradskartan från år 1890-97

Måste ni kolla på fornlämningar heeeela tiden???

Vaaaa???

Jaja...