Röda granen

Hemma i skogen finns en gran som kallas för Röda granen, detta pga att dess skott är röda! Eller i alla fall var. Granen har nu många år på nacken och blir inte så röd längre. Dock har den ynglat av sig lite här och där så det går fortfarande att se de speciella granarna med dess på våren chockrosa och senare röda skott.

Den ursprungliga granen står kvar bort i skogen, 

men nuförtiden är det tyvärr inte så mycket med den....

En gång i tiden var den till och med 

naturminnesmärke och fridlyst.

Över stock och sten vid Storsjön

Under det dryga året som Storsjön var sänkt var det inte bara husruiner som steg upp över vattenytan. Stubbar, rötter och stenar som legat under vatten i ungefär 100 år gick nu att beskåda mer ingående.

 Den här skönheten finns numera hemma hos mig.

 Ett odlingsröse stiger upp ur sjön.

 Italien? Eller en drake?

Spår av järn minner om de järnframställningsplatser 

som funnits vid sydvästra delarna av sjön

 

 

Slagg

En jobbarkompis till mig hittade en sten med fossil i!
Tack för bilden, Håkan!

Bautasten Tämta

Precis invid Sävens strand i Tämta finns flera fornlämningar, bl.a. en hällkista, en stor rest sten,en domarring, en stensättning och flera mindre resta stenar.

I riksantikvarieämbetets inventering kan man läsa att traditionen berättar om en "kung Gallen" som här blev upphunnen och ihjälslagen av sina fiender efter en strid på Norske hed.

Rest sten vid Sävens strand

Läs mer:
Riksantikvarieämbetet, rest sten och domarring
Riksantikvarieämbetet, hällkista

I 15 självförsörjande på potatis i år (1942)

Artikel i BT Fredagen den 3 Juli 1942:

I 15 självförsörjande på potatis i år

Älvsborgs regemente blir nästa säsong självförsörjande ifråga om potatis och vitkål, och det vill ju inte säga så litet, när man använder omkring 200 ton potatis per år i regementets kök. Man har nämligen odlat potatis och köksväxter på stora områden, som icke användas för övningsändamål. Fälten sträcka sig, om än icke i obruten följd, ända från Kristiansfält och ut till Bockaryd.

Redan förra året började regementet odla, men då inskränkte man sig till en mindre potatisodling. Vid Bockaryd satte I15 1.200 kg på vall. En del tvivlande röster anmälde sig, när kasernunderofficeren fanjunkare E Fredriksson, lät sätta plogen i jorden, och man menade, att det icke skulle gå att odla potatis på vall. Såsom varande skåning kände fanjunkare Fredriksson emellertid väl till de olika möjligheterna att odla potatis, och han skred till verket med den optimism, som erfarenheten skänker. Resultatet blev gott och uppmuntrade till utökade odlingar och i år har fanjunkare Fredriksson blifvit en verklig storodlare. Från sin hemtrakt, Kristianstads län, har han införskaffat omkring 35.000 kg potatis, som plöjts ned på vall och nu kommit upp och håller på att växa som bäst. Herr Fredriksson räknar med att man i höst skall få skörda ca 220 ton potatis, vilket mer än väl täcker regementets behov. Det som blir över torde gå till någon annan fördelning.

Man har vidare satt 15.000 kålplantor och sått 15 kg rotfruktsfrö och 3 kg morotsfrö. Det bör bli ett bra tillskogg till matsedeln frampå hösten. I varje fall kommer vitkålen att räcka väl till, ty så mycket kål har man aldrig brukat göra åt i regementsköket.

I sällskap med kasernunderofficeren gjorde BT´s medarbetare häromdagen en rundtur kring odlingarna, varvid kunde konstateras, att det växte och frodades efter alla konstens regler. Jorden på regementsområdet tycktes lämpa sig mycket bra för odling. Den har legat i träda i många år och är av god kvalitet, varför det växer bra. Plöjningen vållade heller inga större svårigheter.

I närheten av regementets kök träffa vi på en av odlingarna. Här stå morötterna i prydliga sängar och växa raskt. Vi färdas genom stallgrindarna ned mot Varbergsvägen, och fanjunkare Fredriksson visar på det ena fältet efter det andra med kålrötter och potatis, som ligga på lämpliga platser å området, där solen har fritt spelrum. På andra sidan Osdals ladugård börja de verkligt stora fälten .Här finns potatis och långa sängar med morötter samt det stora fältet med vitkålsplantor, där ett par mannar äro sysselsatta med att kupa jorden och konstgödningen intill plantorna, som stå saftiga och kraftiga, lovande prima huvuden. På en del av fälten är potatisen redan färdigkupad och står snart i blom, på andra åter har blasten icke hunnit så långt. Dessbättre har frosten icke vållat några skador på växten.

Ett stycke längre bort, på vänster hand mellan landsvägen och ån, ligger det största potatisfältet, där man satt röda potatis. Här äro ett 10-tal man, handräckningsmanskap och samvetsömma, i färd med att kupa och rensa. Solen steker och pojkarnas brunbrända ryggar glänsa av svett. Det är varmt att syssla med hackan en sådan här skön sommardag. Man pojkarna ha nära till ån, och de kunna trösta sig med att rekryterna framme på kaserngården ha det ännu svettigare där de marschera fram och åter. På de övriga fälten äro också några mannar i farten, sammanlagt förfogar herr Fredriksson över ett 20-tal man för sina odlingar. När det blir fråga om potatisens upptagning ämnar man emellertid använda sig av maskin, ty det skulle givetvis ta åtskillig tid att ta upp all potatisen för hand.

Närmare Bockaryd ligga ytterligare ett par potatisfält upp mot järnvägen. På ett par kala hörn av området, som icke lämpar sig för odling, har man planterat 4000 granplantor, vilka trivas gott. Det bör bli ett par vackra skogsdungar med tiden. Vid Bockaryd har man även i år satt potatis på det i fjol uppodlade området.

Getkräk och fähunnar

Även bouppteckningar kan ibland få en att dra på munnen. I bouppteckningen efter Anders Gabrielsson i Viken, Sandhult, från år 1848 nämns att han bl.a. ägde 6 gjetkräk och 1 fähun...

Juhola finngård

Juhola gård, även kallad Juhola finngård, är en av tre gårdar i hemmanet Östra Mulltjärn norr om Östmark i nordvästra Värmland. Gården blev kulturreservat år 2001, och sedan dess har stora arbeten lagts ned på att återskapa det kulturlandskap som tidigare fanns runt gården.

Gården anlades i mitten av 1700-talet av den från Finland invandrade släkten Oinonen.

I de flesta skrifter som finns om Juhola nämns att gården i början av 1900-talet sköttes av de 11 ogifta syskonen Jonsson.

Detta är dock en sanning med modifikation. Men vi backar tillbaka något och börjar historien med syskonen Jonssons far, Jon Hindricksson.

Jon var 18 år gammal då hans styvfar, Hindrik Siffridsson, "afhände sig sjelf lifvet" genom att skära halsen av sig. Jon fick då snabbt och antagligen mycket oväntat ta över gården. Samma år, 1837, gifte han sig med Maria Ersdotter från en av granngårdarna i Östra Mulltjärn. Redan detta första år föddes deras första dotter, Anna.

Det är Jon och Marias barn som sedan under mycket lång tid kom att sköta Juhola gård. 12 barn föddes på gården:
Anna f. 1837
Hindrick f. 1839
Erik f. 1842
Jon f. 1843
Anders f. 1846
Olof f. 1848
Maria f. 1850
Kajsa f. 1853
Marit f. 1855
Mathea f. 1857
Johannes f. 1859
Edla Wilhelmina f. 1862

Två av barnen, Olof och Marit, dog som mycket små. Jon och Kajsa dog vid 25 respektive 16 års ålder, båda av nervfeber, idag kallat tyfus.
Det äldsta av barnen, dottern Anna, var den enda som lämnade gården för att gifta sig. 1862 flyttade hon till Röjdoset och gifte sig med Jon Henriksson där.

Fadern Jon avled våren 1885 och efter hans död var det alltså de 7 återstående syskonen Erik, Henrik, Anders, Maria, Mathea, Johannes och Edla Wilhelmina som brukade gården. Modern Maria dog 1896.

Den siste av syskonen på gården blev Johannes, även kallad Jussi. Han dog 1839, 79 år gammal.

Med tiden började både åker- och ängsmarker runt gården att växa igen. Ett mycket stort åker- och ängsområde norr om gården blev till slut till storskog.

Karta från år 1890 visar alla de åker- och

ängsmarker som fanns vid denna tid.

 

Ett flygfoto ur boken "Tradition i trä" från år 2002 visar att hela det

stora åker- och ängsområdet norr om gården är helt igenväxt av tät barrskog.

 

Sedan fotot ovan togs har stora arbeten lagts ned på att återskapa de gamla åker- och ängsmarkerna som nu återigen är öppna!

 

Myrtegar sydväst om gården.

Ängsmarkerna norr om gården är nu åter öppna!

 

Den stora åkern öster om boningshuset, på Värmlandsfinska

kallad Gask i betydelsen svedjan.

 

Rester av lada vid Bohuspeldo; norra åkern.

 

Framför huset den lilla åkern Erginpeldo; Eriks åker.

 

Boningshuset med rökstuga och svenskstuga.

Rökstugan är troligtvis uppförd runt år 1740.

 

Gårdstunet på Juhola

 

 

Loftbodarna är från ca 1750 och 1801.

 

 

Ladugården är troligtvis från år 1775.

 

 

Läs mer om Juhola:

 

Folder Juhola Finngård

Juhola i Kringla, Riksantikvarieämbetet

Byggnadsvårdsplan för Juhola Finngård, Länsstyrelsen

Skogsfinnarna och deras kultur, Värmlands museum

 

 

 



Potater och kokta lingon

"Sjukdoms frequensensen var störst ibland den fattigare folk-klassen, som led brist på sund och tillräcklig föda, då många lefde nästan endast af potater och kokta lingon."

Årsberättelser för provincialläkare finns att läsa i Medicinhistoriska databasen som är en verklig guldgruva. Som syns ovan skriver läkarna inte enbart om sjukdomsfall i trakten utan även om vad som kunde ligga bakom. Samuel Elmlund som skrivit meningen ovan var provincialläkare i Borås med omnejd i mitten av 1800-talet och var en av de provincialläkare som skrev både om hur väderlek och tillgång till föda och gröda påverkade människorna, men även hur de mycket långa arbetstider som exempelvis hemsömmerskor och hemväverskor hade starkt påverkade dessa kvinnors hälsa.