I går körde jag igenom Risveden på min färd mellan Älvängen och Borås. Det var länge sen jag åkte där, och en rolig nyhet var att man satt upp små skyltar med lokala namn på sjöar, bäckar, huljer, hålor, backar o mycket annat längs vägen.
När jag kom hem sökte jag på Risveden på tidningar.kb.se och ramlade direkt på ett intressant drama som utspelade sig i Risveden år 1896.
Texten är hämtad från "Tidning för Wenersborgs Stad och län", Måndagen den 23 November 1896:
Ett drama i skogsbygden
Långt in på det mörkade av Risveden, en half mil från närmaste bygd, hölls i torsdags ting.
Domare, nämnd och menighet hade att färdas till fots på eländiga skogsvägar, så långt dessa räckte, och sedan i båt för att nå fram till den utlysta tingsplatsen, torpet Kindsjöholme, beläget på en landtunga, kringfluten av den hästskoformade Kindsjön.
Torpet, som lyder under Kilanda säteri, har ursprunligen varit skogvaktareboställe och innehades sedan många år tillbaka af pensionerade förre skogvaktaren Erik Krisoffersson, som, sjelf 76 år gammal, bebodde detsamma jämte sin 44-åriga dotter Johanna Gustafva.
Stället hade icke haft just det allra bästa namn om sig.
Fadern och dottern lefde i oenighet med hvarandra. Gubben var på de senare åren temligen orkeslös, men hade bibehållit sinnelaget ganska oberördt af årens tyngd samt var bland annat känd som en oförbätterligt stor svärjare.
Dotter Gustafva var en i psykologiskt hänseende mera intressant personliget, som synes ha utövat en mystisk dragsningskraft på en stor del af ortens manliga befolkning, under det att qvinnorna för henne hyste känslor av svartsjuka, blandade med respekt.
Liten till växten, mörkt hår och mörka, skelande ögon, uppnäst och skrynklig i ansigtet - så beskrifves hennes utseende. Dertill inbunden och dyster till sinnet och hvarken öfverdrifvet snygg eller noga med sitt yttre - då är det väl en gåt, att Gustafvas byrålådor voro fullproppade av kärleksbref och att den ene efter den andre täflade om att bli fästman i huset.
Skogstorpets undangömda och svårtillgängliga läge hindrade icke, att friare uppträdde från när och fjärrran.
En ung man, endast 21 år gammal, som blifvit fångad i den 40-åriga qvinnans garn, kom ej med lifvet derifrån. Frisk och rask gick han en afton upp till torpet, sjuknade under natten och dog innan dagens inbrott.
Polis- och läkareundersökningen lemnade intet säkert reslutat ifråga om dödsorsaken - torpets och dess invånares rykte förbättrades icke genom händelsen.
I våras kom en ensam vandrare dit. Han var obekant på orten och kände icke vare sig gubben Kristoffersson eller Gustafva. Om sig sjelf upplyste han endast, att han hette Ernst och skulle vara från Göteborg. Efter fyra dagars vistelse i torpet var han Gustafvas fästeman; han lemnade derpå platsen men uppehöll sig en veckas tid i närheten af Kattleberg, innan han begaf sig i väg uppåt Upland, hvarifrån han underhöll korrespondens med sin fästmö i Kindsjötorpet.
Emellertid inföll tiden för höbergningen, och en yngre man från grannsocknen Skepplanda vidtalades att hjelpa till därmed.
Hans namn var Carl Oskar Andreasson, gemenligen endast kallad Oskar. Han var känd för att i rusigt tillstånd hafva ett ytterst svårt och vildsint lynne.
Oskar kom upp till Kindsjöholm och syntes trifvas der. Så hade han yttrat till gubben Kristoffersson, att "här skulle jag vilja stanna" o.d.
Den 13 juli på e.m. arbetade Oskar med att räfsa ihop slaget hö i stänger ute på ett litet gärde ett stycke till venster om gården, under det att gubben slog gräset nere på en lycka till höger om gården. Från ingendera platsen kunde man till följd av markens beskaffenhet se fram till gårdsplanen mellan boningshuset och logen.
Gustafva var sysselsatt med att bära fram det torra höet till logen.
För att komma in på logen måste hon passera ett slags brygga av slanor, som voro lagda horisontelt från en afsats på gården till logdörren.
Från bryggan till marken derunder var något öfver 1 ½ meter högt, och under bryggan låg en större rundkullig gråsten.
Enligt Oskars och gubbens enstämmiga uppgift hade båda tillsammans med Gustafva druckit kaffe på e.m. och därefter gått ut igen till arbetet. Oskar hade dessutom af Gustafva fått ett glas konjak.
När de varit ute och arbetat omkring en half timme, hade Oskar, efter hvad han sjelf säger, gått fram till gården för att se hvad Gustafva hade för sig.
Han fick då se henne ligga under logbryggan med hufvudet mot stenen och höbördan öfver sig, sanslös och blodig i hufvudet.
Oskar försökte lyfta upp henne, men lade henne åter ned, då hon efter ett oartikulerat ljud och en svag rörelse med ena handen gaf upp andan.
Han sprang nu efter fadern, som genast kom upp till dotterns lik, som de båda männen inburo i ett rum i huset.
Det tog någon tid, innan en qvinna från ett granntorp hann anlända för att taga hand om liket, och det tog ännu längre tid för att få bud till ortens kronolänsman.
Dödsfallet, som af såväl Oskar som Kristoffersson omtalades såsom orsakadt genom Gustafvas fall från bryggan mot stenen derunder, anmäldes för kronolänsman Lundgren på Billingsdal först dagen derpå.
Länsman Lundgren begaf sig genast till Kindsjöholm och fick der höra samma berättelse om förloppet, som Oskar och gubben afgifvit förut.
Men en enda blick på liket och platsen, der det fans, var nog för den erfarne polismannen för att se, att så hade det icke tillgått vid Gustafvas död, som Oskar och gubben berättat.
Å likets hufvud fanns ett krossår vid venstra tidningen, som kunde ha åstadkommits genom ett fall från bryggan mot stenen. Men dessutom funnos i hufvudet fem andra sårnader, delvis med skarpa kanter.
Den fortsatta undersökningen gaf vid handen, att den hufvudduk, som Gustafva haft på sig, var söndertrasad och på ett ställe genomskuren med något skarpt verktyg, och slutligen uttalades vid läkarebesigtningen, att dödsorsaken varit qväfning, orsakad genom strypning.
Länsman Lundgrens misstanke, att ett mord förlåg, vann således bekräftelse, och han fortsatte med all ifver efterforskningarna.
Sålunda konstaterades, att ingen menniska mer än de tre varit synlig vid torpet den dag Gustafva mördades; å torpet funnos tre yxor, men den ena, en handyxa, var försvunne. Oskar hade på qvällen, samma dag mordet begicks, fått reda på hvar Gustafva hade haft konjak förvarad, och hade berusat sig, så att han blef vild och sprang omkring med en yxa, ropande. "här är mitt vapen" o.s.v. och huggande i föremål, som stodo i vägen.
Han qvarstannade ända fram till 20 juli i torpet, men då tog länsman Lundgren honom med sig för att förrätta förhöret framme på länsmansbostället.
Under vägen dit åkte Länsman Lundgren och en person till i ett åkdon, och Oskar Andreasson körde ensam i en kärra bakom. Vid en sväng af vägen passade han på att stanna, hoppade ur kärran och gaf sig tid att binda hästen, innan han tog skogen fatt och försvann.
Då Länsman Lundgren ej hörde kärran bakom sig längre, vände han om och fann kärran tom och fågeln bortflugen.
Oskar Andreasson greps ej förr än den 31 juli i Göteborg. Under tiden hade han ströfvat omkring och dels besökt släktingar boende i Östad, som uppmanat honom att sjelf överlemna sig i rättvisans händer, och dels hade han under några dagar legat i skogarne, lifnärande sig med vilda bär.
Om det under så egendomliga förhållanden begångna mordet ha undersökningar förut hållits vid olika rättegångstillfällen, då så väl gubben Kristoffersson, hvilken till en början tillkallats som målsegande, men som under målets gång af allmänna åklagaren tilltalades som misstänkt för delaktighet i mordet på dottern, som äfven Oskar Andreasson, hvilken efter sin rymning häktats såsom skäligen misstänkt, envist fasthållit hvad de förut uppgifvit, endast med ändring derutinnan, att de nu övertygade att Gustafva omkommit genom annans förvållande och ej genom olyckshändelse.
Men de vidhålla, att ingendera af dem haft sin hand med i spelet.
För att rättens ledamöter skulle få tillfälle att bättre sätta sig in i de yttre förhållandena på mordplatsen, hade länsman Lundgren begärd, att ting måtte hållas på Kindsjötorpet.
Vid detta rättegångstillfälle vanns ingen annan ny underrättelse, än att den försvunna handyxar hittats undanstucken under en hop bråte uppe på vinden till boningshuset.
Såväl Kristoffersson som häktade Oskar Andreasson vidhöllo sitt nekande. Oskar Andreasson yrkade att bli på fri fot försatt kunde icke bifallas.
Den förut omtalade fästmannen till Gustafva hade man fått något bättre reda på. Han uppehåll sig nu under namn af muraren Ernst Andreasson uppe i Upland och hade instämts som vittne. Han kom dock ej, men i stället kom ett bref, deruti han säger sig sakna medel att resa den långa vägen, men att "han gerna skulle vilja se sin fästmös mördare, som orsakat honom det hårdaste slag, som någonsin drabbat honom".
Målet är på åklagarens begäran åter uppskjutet."
