Långt bort i skogen...: Västindien vid Viskan

För några år sedan såg jag platsen Västindien nämnd i någon husförhörslängd från Borås, men hade då inte en aning om vart detta skulle ha legat. Någon gång i vintras hade Borås Tidning en artikel om industriområdet Simonsland som nu ska göras om till textilmuseum, textilhögskola m.m.

I artikeln berättades att Västindien var en del av det område vi idag kallar Simonsland.

Tanken var att Västindien skulle bli en del av detta nya textila centrum, men efter undersökningar framkom att huset var alltför "inpregnerat" av olika gifter, bl.a. asbest och kvicksilver, för att kunna renoveras och sparas.

När jag skriver detta i början av oktober år 2011 har grävskopan precis tagit sitt första bett av Västindien...

När husets historia tager sin början är oklart. Ada Damm berättar dock i sin bok "Borås och Sjuhäradsbygden" att Västindien i mitten av 1800-talet var en "liten, rödmålad byggnad".

Sedermera byggdes det stenhus som fram till oktober 2011 legat ungefär mittemot gamla järnvägsstationen Borås Övre.

Trots att en stor del av området varit fabriksområde har det faktiskt bott en ganska stor skara människor där. Mellan åren 1830 till 1910 har ca 400 människor bott på Västindien. Drygt hälften av dessa har varit i arbetsför ålder, och de allra flesta har troligen arbetet på någon av alla fabriker i området. Troligtvis fick även deras barn tidigt hjälpa till i arbetet vid fabrikerna. I de fabriksårsberättelser som finns sparade för Borås stad finns en kolumn för "arbetare under 18 år".

Som exempel kan ges Norrby spinneri som år 1880 angav att 88 av deras 485 anställda var under 18 år.

Ägare av Västindien

Frumerie´s

Första gången Westindien nämns i husförhörslängderna är år 1832 då änkan Anna Maria Breding tillsammans med dottern Johanna Britta och sonen Johan Arvid flyttar från Västindien till tomt no. 35 inne i staden. Anna Maria var änka efter "kjöp- och handelsman" Johan Frumerie som dött samma år. Sonen Johan Arvid uppges vara "extra lantmätare".

Tomt no. 35 ägdes vid denna tid av Fredrik Sundler, sedermera känd både som riksdagsman, järnvägsbyggare, kyrkobyggare samt godsägare av Fänneslunda säteri och Vårgårda herrgård. Han brukar också kallas Vårgårdas grundare.

Uppenbarligen kände familjerna Sundler och Frumerie varandra sedan tidigare, då Borås Weckoblad, som Fredrik Sundler tidgare tryckt och givit ut vid sitt tryckeri från vårvintern 1831 gavs ut av Johan Frumerie d.ä. Denne dog, som nämnts ovan, samma år och rätten flyttades sedan över till sonen J.A. Frumerie. Denna rättighet hade han dock endast kvar år 1832 ut.

Antagligen hade Borås Weckoblad ett finger med i spelet vad gäller de två boktryckarlärlingarna Anders Peter Lundell och Bernt Olof Hall som också de flyttar från Westindien till tomt. no. 35 år 1832.

Thore Jonsson

Ny ägare av Västindien verkar vara arbetskarlen Thore Jonsson som år 1833 flyttar in på Västindien tillsammans med hustrun Johanna Månsdotter. De hade tidigare varit dräng och piga hos handelsman Bengt Björk i staden. Thore var från början från Östad och Johanna från Bitterna. På Västindien föddes senare barnen Johanna Maria och Johan August.

Hustrun Johanna avlider år 1860. Maken Thore blir kvar på Västindien fram till år 1865 då han flyttar till fattighuset. Efter ett år på fattighuset avlider han.

Gatuväktare Johan Emanuelsson

Från 1836 finns ännu en ägare av Västindien, nämligen gatuväktaren Johan Emanuelsson som står som ägare till halva Västindien. Han flyttar in från tomt no. 326 i Borås tillsammans med hustrun Anna Andersdotter samt de två barnen Anna och Johan Emil. Familjen blir kvar på Västindien till år 1840. Johan var född 1805 som torparson i Viared och blev alltså drygt 30 år efter sin födelse ägare till ett relativt stort hus inne i Borås.

"Cattunstryckare" Carl Johan Jonsson

Någon ny ägare till Västindien dyker inte upp i husförhörslängderna förrän år 1875 då kattunstryckaren Carl Johan Jonsson flyttar in från Tomt No. 428 inne i staden. Carl Johan är gift med Johanna Jansdotter, född i Källunga. Vid flytten till Västindien har paret med sig sonen Johan Justus, född år 1871. Även Karl Johans bror och syster, Johan Alfred samt Alma Sofia flyttar med..

Kattunstryckare Carl Johan Jonsson föddes år 1838 som son till fabriksarbetare Jon Nilsson och dennes hustru Anna Lovisa Andersdotter. Carl Johan föddes troligtvis på Wassmaden dit Jon och Anna Lovisa flyttat samma år. Wassmaden hette en fastighet som låg tvärs över Viskan, sett från nuvarande Stadsparksbadet. Dock har även ett område vid nuvarande Daltorpskolan kallats för Wassmaden, oklart därför vilket av dessa ställen familjen bott på.

År 1849 flyttade familjen, som nu utvidgats med ytterligare två söner och en dotter, till "Eneroths Trädgård eller Mariedal". Här blev familjen kvar fram till år 1851 då de flyttade vidare till "Cajanstrycket". Vad ordet betyder vet jag inte, men kanske är det en förvanskning av Karduans? Tyvärr vet jag inte heller vart denna firma låg.

De blev dock kvar på "Cajanstrycket" fram till år 1857 då de flyttade till "Eneroths Kålgård", troligtvis detsamma som ovan nämnda "Eneroths Trädgård". Eneroths Trädgård kallas också för Trandö, och gör fastigheten lite lättare att placera på kartan. Trandö är den plats där Ica Maxi idag ligger. Fami ljen består nu av fadern Jon och modern Anna Lovisa, samt de sex barnen Carl Johan, Johan Alfrid, Frans Emil, Emilia August, Anna Mathilda och Alma Sofia.

1862 flyttade de ifrån Trandö in till staden, till Tomt No. 416 ½. Fadern Jon får tre år som boende i staden innan han dör våren 1865. Hustrun Anna Lovisa avlider drygt ett år senare. Cattunstryckare Jonsson bodde på många olika fastigheter under sitt liv. Han var dock inte ägare till någon av fastigheterna, i samtliga husförhörslängder kallas han för "hyrande arbetare".

Efter föräldarnas alltför tidiga död (båda dog vid en ålder av drygt 50 år), är det nu alltså upp till de sex barnen att klara hyran av Tomt No. 416 ½. Den yngsta, Alma Sofia, är endast 9 år gammal vid moderns död. Det blir nu äldste sonen Carl Johan som tar över hyreskontraktet. Äldsta brodern Johan Alfred, 23 år gammal, samt yngsta systern Alma Sofia, 9 år gammal, bor kvar hos brodern, medans de övriga flyttar ut.

1869 flyttar de tre syskonen till Tomt No. 428 i staden som Carl Johan Jonsson nu blir ägare till! Han börjar nu också anges som Tryckare i husförhörslängderna. Sent på hösten år 1870 gifter sig Carl Johan med Johanna Jonsdotter, född 1833 i Källunga. De får sonen Johan Justus året efter, år 1871.

År 1873 startar han upp en liten fabrik, ett kattunstryckeri, invid Viskan där han tryckte och färgade tyg och garn. Två år senare, 1875, flyttar han även sitt bohag till platsen för sitt tryckeri, Västindien.

Under några år hade familjen Jonsson en fosterson. Pojken hette Filip Werner Larsson och bodde hos från sitt åttonde till sitt trettonde år. Han var född i Göteborgs Domkyrkoförsamling och det var också dit han flyttade när han lämnade familjen år 1894.

Från och med husförhörslängdern 1893-1899 uppges sonen Johan Justus vara verkmästare i faderna fabrik. År 1898 gifter han sig med Anna Katrina Karlsson. Inom fem år har de redan fått barnen Ella Johanna, Karl Gunnar och Aina Lovisa.

Våren år 1910 avlider Carl Johans hustru Johanna, och sommaren året därpå, 1911, avlider så fabrikören och kattunstryckaren Carl Johan Jonsson. Troligtvis tar sonen Johan Justus över firman efter honom.

Karta från 1880, där "färgaren C.J. Jonsson" uppges äga följande:

254 Westindien, tomter och gård

255 Mariestrand, tomter och gård

(direkt sydöst om bron i mitten av kartan)

Karta från 1887, Västindien är den gula byggnaden

direkt sydöst om bron i mitten av kartan.

C. J. Jonssons kattunstryckeri

I de fabriksberättelser som finns sparade för slutet av 1800-talet nämns C. J. Jonssons Kattunstryckeri första gången år 1873. Under detta första år trycktes 55.000 fot "lamafoder" samt 300 buntar bomullsgarn (kanske sysslade man även med färgning? Bomullsgarnet torde ha färgats och inte tryckts).

Mellan åren 1873 och 1883 anges faktiskt att det inte fanns några maskiner alls vid fabriken. All tryckning måste alltså ha skett för hand.

Under de första åren består tillverkning enbart av tryckning av lamafoder och bommullsgarn. Dock minskade tillverkningen stadigt under dessa år. Från att ha tryckt 55.000 fot lamafoder första året, var man år 1877 nere i 30.100 fot och år 1879 i ynka 2.639 fot.

Från och med år 1882 börjar man trycka "diverse väfnader". Från och med år 1884 är detta fabrikens största inkomstkälla. Från att år 1882 ha tryckt drygt 92.000 fot diverse vävnader, är man år 1884 uppe i hela 1.150.000 fot! Detta år är också första året som fabriken uppges använda någon form av maskiner i tillverkningen. I fabriken finns nu en ångpanna, en ångmaskin, en torkmaskin, en tryckmaskin, en mangel och en press.

Under de år som fabriksberättelserna finns sparade för C.J. Jonssons kattunstryckeri, 1873-1890, uppges de även ha tryckt "kafinetter", mollskin samt flanell.

År 1873 anges fyra stycken personer ha arbetat vid fabriken, två av dessa anges ha varit män över 18 år, två av dem var män under 18 år. C. J. Jonsson själv är inte inräknad. År 1890 har de anställda stigit till 13 stycken. 12 av dessa var män över 18 år, den sista var en flicka under 18 år.

Vad är då kattun?

Kattun (från arabiskans al qutn = bomull) är ett tunt vävt bomullstyg med tryckt mönster. Det användes vid denna tid ofta som klänningstyg.

Nytillverkad kattun

Anställda vid kattunsfabriken

Några av de som hyrde in sig på Västindien kan ha varit bland dem som haft anställning på kattunstryckeriet. Här kan till exempel nämnas:

Färgargesällen Janne Johansson Frödén som bodde på Västindien mellan åren 1878 och 1879.

Färgargesällen Johan Fredrik Oscar Hvarfvén som bodde på Västindien mellan åren 1879 och 1880.

Färgeriarbetaren Axel Andersson med familj som bodde på Västindien mellan åren 1884 och 1891.

Färgeriarbetaren Klas August Pettersson med familj som bodde på Västindien mellan åren 1884 och 1898.

Övriga hyresgäster

Som nämnts tidigare arbetade troligtvis en stor del av alla de som hyrde in sig på Västindien på någon närliggande textilfabrik.

Här följer en kort förteckning över de som troligtvis arbetat på någon av industrierna i området:

Arbetskarl Andreas Johansson från Vånga med familj

Arbetskarl Jonas Johansson från Vånga med familj

Arbetskarl Pehr Jonsson från Skrea med familj

Garvare Johan Carling från Eriksberg med familj

Arbetskarl Lars Swensson från Od med familj

Arbetskarl Johannes Karlsson från Östad med familj

Arbetskarl Johannes Zachrisson från Gökhem med familj

Arbetare Anders Gustav Andersson från Skölvene

Arbetskarl Sven Rudgren från Torpa med familj

Arbetskarl Gustaf Magnisson från Torpa med familj

Arbetare Andreas Pettersson från Säm med familj

Arbetare Petter Bengtsson med familj

Garveriarbetare Andreas Sabel från Torpa med familj

Arbetskarl Lars Pehrsson med familj

Arbetare Swen Eriksson från Hemsjö med familj

Arbetskarl Carl Wilhelm Magnusson från Ving med familj

Fabriksarbetare Claes Emil Niklasson från Borås med familj

Arbetare Johan Petter Andersson från Bredared med familj

Färgargesäll Carl Gustaf Olsson från Kungsbacka med familj

Kattunstryckare Anders Hermansson från Örgryte med familj

Fabriksarbetare Anders Eriksson från Skallsjö med familj

Tryckeriarbetare Andreas Larsson från Torpa med familj

Arbetare Zacharias Erlandsson från Älekulla med familj

Arbetare Johan Peter Kullin från Fristad med familj

Kattunstryckare Carl Johan Jonsson från Borås med familj

Verkmästare Johan Justus Jonsson från Borås med familj

Arbetare Johan Arvid Jansson

Fabriksarbetare Anders Gustaf Magnusson från Sandhult med familj

Arbetare Per August Magnusson från Varnum med familj

Arbetare Johan Fredrik Pettersson från Tvärred med familj

Färgargesäll Janne Johansson Frödén från Mortorp

Färgargesäll Johan Fredrik Oscar Hvarfvén från Kisa

Arbetare Peter Nilsson från Torpa med familj

Arbetare Johan August Johansson från Ljushult med familj

Fabriksarbetare Claes August Pettersson från Borås med familj

Garvare Anders Lindström från Råda med familj

Tyvärr försvinner kvinnorna något i husförhörslängderna, där de enbart står antecknade med titeln "hustru", men troligtvis har även de arbetat på någon av textilfabrikerna.

Under de första årtiondena av Västindiens historia verkar övervägande delen av arbetarna flyttat in från trakterna norr om staden, t.ex. från socknar som Vånga, Broddetorp, Eriksberg, Skölvene, Vilske Kleva, Vesene, Grolanda m.m., medans övervägande inflyttare längre fram i tiden kommer från trakter närmare Borås, som t.ex. Torpa, Kinnarumma, Tvärred, Ljushult, Bredared, Sandhult, Fristad m.m.

De allra flesta av dessa arbetare bodde endast ett fåtal år på Västindien.

Borås Övre Järnvägsstation

År 1863 anlades järnvägsstationen Borås Övre. Närheten till stationen återspeglades även bland hyresgästerna på Västindien.

Bland annat hittar man konduktör Per Gustaf Glans. Per Gustafs hustru Sofia Svensdotter Ros drog också nytta av närheten till stationen och startade runt år 1890 en hotellrörelse på Västindien. Under några få år bodde också Sofias yngre syskon Matilda, Alfred, Wilhelmina, Betty och Karl Otto på Westindien.

Några år runt år 1890 bodde även "Mamsellen" och "handelsidkerskan" Johanna Andreasdotter på Västindien. Även hon har antagligen dragit nytta av den nya järnvägsstationen.

Lokomotivputsare Anders Jakob Björklund flyttade in på Västindien år 1881 från en tomt inne i staden. Samtidigt flyttade även hans nyblivna hustru, Emelie Augusta Ljung, in. Året efter, 1882, har Anders Jakob anvancerat till lokomotiveldare och under hans sista år på Västindien, år 1887-1892 står han antecknad som Lokomotivförare. Familjen som vid detta laget har utökats med fem barn flyttar nu till Jutaboberg.

Torn- och gatuväktare

På Västindien har bott flera s.k. tornväktare och gatuväktare. Efter att Borås stad drabbats hårt av stadsbränder både år 1822 och 1827, var dessa arbetare mycket viktiga för staden. Tornväktaren var posterad i Carolikyrkans torn och skulle därifrån övervaka staden, dag som natt. Gatuväktaren hade bl.a. till uppgift att se till att invånarna i staden släckte sina spisar.
Bland de torn- och gatuväktare som bott på Västindien kan nämnas gatuväktare Andreas Johansson från Vånga, tornväktare Jacob Pettersson från Osdal, tornväktare Petter Johansson från Ryssnäs samt gatuväktare Johan Emanuelsson från Viared, alla boendes på Västindien under perioden 1837 till 1840.

Poliskonstapelhustrun Matilda Elisabeth Lindegren

En av många hyresgäster på Västindien var Matilda Elisabeth Lindegren som bodde hör mellan åren 1870 och 1875. Matilda Elisabeth var gift med poliskonstapel Anders Larsson Stålberg som år 1866 lämnade familjen i Borås och flyttade till Stockholm. Under en kort period år 1866 bodde även Matilda Elisabeth och dottern Alma Ingeborg i Stockholm.

Under maken Anders frånvaro bodde alltså den övriga familjen på Västindien under några år. Först år 1876 verkar maken Anders flytta tillbaks till familjen i Borås, efter ca 10 års frånvaro. Under dessa 10 år föds dock ytterligare tre barn i familjen, sönerna Axel Ferdinand, Artur Maurits samt Arvid Herman. Alla uppges ha Anders Stålberg som fader och det äkta paret bör alltså ha haft ganska mycket kontakt trots att de bott på vitt skilda orter. År 1875 lämnade Matilda Elisabeth och barnen Västindien och flyttade till Nydal som uppges vara "en byggnad vid Norrbro". Norrbro är den bro som går över Viskan strax intill Västindien, så det var troligtvis ingen långväga flytt som familjen företog sig.

Familjen Sabel

En annan familj som hyrde in sig på här var garveriarbetaren Andreas Sabel med hustrun Anna Lena Andersdotter som faktiskt bodde på Västindien i tre omgångar. Under de perioder de inte bodde på Västindien bodde de på platser som dock inte låg längre än ca 100 meter ifrån Västindien. Både Andreas och Anna Lena var födda i Viared. Andreas år 1829 som son till soldaten Christopher Sabel med hustru. Anna Lena föddes i Viaredstorp där hennes mamma bodde som inhyses. Någon fader finns inte angiven.

Under Andreas och Anna Lenas första gemensamma år bor de hos Andreas föräldrar i Sabeltorp, som låg strax intill den plats där I15-rondellen finns idag. Här bodde de mellan år 1851 och 1852.

År 1852 flyttade de till Kihlen, strax söder om dagens City Knalleland. Här blev paret kvar i två innan de år 1854 flyttade till Västindien. Under denna första period på Västindien föds parets enda barn, en son som döps till Johan Fredrik. De blev kvar på Västindien till år 1858 då de flyttade till Lilla Paradis. Lilla Paradis låg troligtvis ungefär där Input idag har sina lokaler. Här stannade de ett år innan de återigen flyttade till Västindien.

Tydligen trivdes familjen på Lilla Paradis eftersom de återigen flyttade dit år 1860. Andreas avlider år 1863 på Lilla Paradis. Anna Lena flyttar då tillsammans med sonen Johan Fredrik in på Sandgärdet som då ägs av en J. Palmén. Två år senare, år 1865 flyttar de båda till Tomt No. 106 i staden som ägs av "Handlare Nyströms enka".

År 1869 är det dags för Anna Lenas tredje vända på Västindien. Hon och sonen blir nu kvar här fram till år 1872. Anna Lena antecknas vid denna tid som "fattighjon".

År 1872 lämnar så Anna Lena och sonen Johan Fredrik Västindien för gott. Under det följande året bor de på Norrbro, också detta i närheten av Inputs nuvarande plats, för att sedan flytta vidare till Fattighuset. Anna Lena dör år 1879 på Fattighuset, endast 56 år gammal. Johan Fredrik blir dräng i Gingri under några år, för att sedan flytta tillbaks till staden och arbeta på ett spinneri.

Musikant Olsson

Under blott ett år, 1869-1870 bodde "Musikanten vid Elfsborgs Regemente" Andreas Olsson tillsammans med sin familj på Västindien. Familjen bestod av makan Anna Cathrina samt döttrarna Albertina Josefina, Johanna Sophia, Anna Charlotta, Emma Christina samt Selma Ottelina.

Kommisionär Karlsson

Mellan åren 1879 och 1882 bor kommisionär Johan Ludvig Karlsson med familj på Västindien. Kanske hade han ev. någon koppling till textilindustrin i området?

Curt Pfannenstill

En annan intressant person som under några få år i slutet av 1880-talet bodde på Västindien var Curt Pfannenstill. Släkten Pfannenstill är enligt Svenska Ättartal en "förnäm österrikisk släkt som av okänd anledning måste fly hemlandet". Curt växte upp på Eskilsred i Seglora hos fadern kaptenen vid Älvsborgs Regemente Johan Henrik Pfannenstill och modern Thekla Theresia Thomaeus. Efter att ha genomgått lantbruksskola blev Curt så småningom lantbrukare i Häljared, Toarp.

Pigor på Västindien

Ett stort antal pigor, hela 62 stycken, har bott på Västindien emellan åren 1830 och 1910. De flesta av dem bodde kvar endast ett eller några få år innan de flyttade vidare.

Greta Eriksdotter

En av alla de pigor som verkligen flyttat runt mycket var Greta Eriksdotter, född 1780 i Vilske Kleva. Hon bodde på Västindien mellan åren 1837 och 1838, samt mellan åren 1839 och 1850.

Greta var dock betydligt yngre när hon första gången blev piga i Borås. Hon anländer till Borås hösten år 1816, då 36 år gammal, och blir då piga hos handelsman Rodrick Strömvall inne i staden. I granngården finns drängen Erik Johansson som hon fattar tycke för. De båda gifter sig snabbt och flyttar hösten 1817 till Od. Rätt snart verkar hon dock komma fram till att det här inte alls var vad hon ville. Prästen antecknar vid ett flertal gånger i husförhörslängderna att hon "sökt boskillnad från sin man Jonas Eriksson under Säteriet Mollungen i Odh, med vilken oaktadt flera förmaningar ingen enighet kunnat tillvägabringas."

Efter att under åren 1820 och 1821 varit piga i Hällstad och Vilske Kleva kommer hon nu åter till Borås. Från år 1828 till år 1837 är hon piga i bl.a. Ramnaslätt, hos guldsmed Lyberg i Borås, i Norrbacka, Lilla Paradiset, Blombacka, Saltemad samt Runströms byggning. Oftast stannar hon endast ett år på varje ställe. År 1837 kommer hon så för första gången till Västindien. Men även här blir hon endast kvar ett enda år innan hon flyttar vidare till Erikslund. Erikslund är den sista "ett-års-anhalten" för Greta, får år 1839 flyttar hon tillbaks till Västindien där hon nu blir kvar i 11 år, innan hon år 1850 flyttar till fattighuset.

Hennes kringflackande liv tar slut där sommaren 1856 då hon dör av "ålderdom". De sista 17 åren uppges hon ha varit "bräcklig och fattig".

Edla Bengtsdotter

Av de 62 pigor som bott på Västindien under åren hade 12 stycken av dem ett eller flera "oäkta", d.v.s. utomäktenskapliga barn. Fram till år 1864 var det "förbjudet" att föda oäkta barn. Föräldrarna kunde stämmas inför tinget och dömas till böter. Detta hände inte alltid dock. För det mesta var det svårt att få fram vem som verkligen var fader till barnet. De allra flesta av dessa barn har anteckningen "fader okänd" i födelseboken.

Pigan Edla Britta Bengtsdotter var bosatt på Västindien mellan åren 1865 och 1869. Då hon flyttade in hade hon med sig sonen Johan Emil, född 1864. År 1867 föddes sonen Axel Ferdinand. För båda barnen anges fadern vara okänd.

Efter moderns död år 1869 hamnar sönerna på fattighuset. I fattighusets längder står de skrivna som gossarna Johan Emil Edlasson respektive gossen Axel Ferdinand Edlasson. Det var vanligt vid denna tid att de barn som hade okänd fader fick efternamn efter moderns förnamn. På fattighuset bodde vid denna tid bl.a. en Ulrikasson, tre stycken Johannasson, en Lovisasson samt tre Annasson. Johan Emil blir fosterson hos torparen Anders Peter Bengtsson på torpet Åsen under Osdal. Axel Ferdinand dyker så småningom upp i Västra Haga, Masthugget, där han år 1900 står antecknad som månadskarl.

Arvida Mattia Larsdotter

Under en drygt halvår, från hösten 1898 till våren 1899, bor pigan med det mycket udda namnet Arvida Mattia Larsdotter på Västindien. Man kan ju undra om det kanske var så att föräldrarna väldigt hett önskade sig en son? Trots allt gick det bra för Arvida Mattia. En knappt år efter flytten från Västindien uppges hon vara småskolelärarinna i Skogsbygden, då endast 21 år gammal.