Mandus den sluge...

Inför förberedelserna av årets orienteringsavslutning letar jag igenom mina hyllor efter tidigare års ideer. Och hittar en dikt i en låda. Men va? Har jag verkligen skrivit detta? O ja, det har jag ju faktiskt, även om det var många år sen och jag nu har glömt bort det.

Eftersom dikten har mycket stor koppling till skogen så får den väl hänga med in på denna sidan...

Om dikten verkar väldigt underlig emellanåt så beror det på att den består av ett stort antal ledtrådar och gåtor...

Jag hastar nedför Troppes berg på lång dags färd mot natt.
Fort, så att länsman den lee ej kan få mig fatt.
Slänger bytet på ryggen och ger mig av i hast,
för Mandus den sluge kan ingen få fast.

En tjuvjägares vardag är full av bestyr,
med bytet på ryggen jag långt bort i skogen flyr.
Inälvorna får Mickel den röde äta opp,
jag går nu mot ljusen för att länsman villa bort.
När ljusen slocknat jag följer den lilla porlande,
den tar mig till den stora brusande,
Nordan är min gamla flottningså,
svår att ta sig över, men jag finner nog nån råd.

Bort, bort jag flyr uppför berg, klack och rygg.
En klok gumma mig spått: jag skall få hjälp med min dygd.
En man vars namn är Bob och som bor flera mil härifrån
skall leda mig rätt nu när mörkret sänkes över ån.
Bob sägs vara en man med mången klok devis.
Jag följer nu hans led - en favorit i repris.

Fasiken, länsman har fortfarande inte tappat takten.
Får ta mä'n på en svängom i skogen så att han ger upp jakten.
Näe, länsman är en skitstövel, mä sånna ska en sig inte befatta,
han har mungipera neråt å ögena ä matta.
En ska hålla sig till folk som mi käring Britta,
ho ler ständigt, på henne jag älskar att titta.

Strax är jag och jycken framme vid min gamla koja,
den börjar bli förfallen, men över sånt kan man inte sig oja.
Dags för en sup och en stund vid brasan,
sen raskt iväg för att få länsman från hasan.

Britta, mi käring, ho väntar därhemma.
Väntar på kött för att få slippa lavgröten den slemma.
Kokt kråka det åt vi igår,
men imorrn uppå bordet det står:
Rådjur mä rönnbärsgele
och så en liten sup därte'.
Tänk om en också kunde hitta sig en liten abbore eller öring,
kanska jag tar ett var runt tjärnen framöver.

Snart är jag hemkommen och byn ska då få veta
att jag nedlagt ett rådjur med bössan min heta.
"Amandus på Berget" blir en storslagen karl!
Med kött uppå bordet och hö i bal om bal!

Oh, ett irrbloss gnistrar till.
Eller kanske jag börjar nicka till.
En sup jag tagit och skum blev världen,
det gnistrande leder mig vidare på färden.
Efter en stund kvicknar jag till och ser inget mera gnistrande,
då vandrar jag istället 190.000.000 mm Ö för att komma vidare.

Kvista, min trogna, hon följer mig var dag,
uti jaktens mödor hon funnit behag.
Hon skallar och spårar,
snart en hare hon dårar
Pang! ett skott går av,
en hare i en för tidig grav...

Om en kanske skulle ta och sälja sig en skank
av mitt rådjur och tjäna mig en slant.
100 Riksdaler kan jag kanske få för't,
om inte länsman hinner upp mig, för då är det kört.

Jag vandrar vidare 23 grader mot strömmen,
kryssar mig fram och är halvvägs in i drömmen.
Går sen NO längs den starka tills den svaga tar vid,
följer den, är snart hemma, slut på dagens strid.

Jag går nu söderut på min väg Risa-Johns gamla väg,
i över ett halvt sekel han knegade här.
Bar sten efter sten efter sten efter sten,
sprängde, och svusch!, sten fastnade högt upp i gren...

Jag vandrar försiktigt tills vägen tar sin ände,
den leder mig till elden och mången god frände.
Först en stund i goda vänners lag,
med soppa och sup och gott välbehag.
Sen hem till mor Britta som troget väntar mig,
till rådjur och kräftor hon säger aldrig nej.

Länsman blev kvar uti skogen mörk,
tog en sup, såg irrbloss och tjärnen mörk.
Han somna vid tjärnen och vakna dan därpå.
Mandus den sluge kan ingen rå på!